Evert Taube (1890–1976) var poet, därutöver en underbar melodimakare – kombinationen lämnar inte mycket utrymme för invändningar. Förmågan till symbios mellan ord och toner till trots, låt oss inte glömma bort orden. De nakna, rena, som ingen musik kan förneka men ofta skymma. Tillfrågad om vad meningen är med detta liv, med denna verklighet och tillvaro, sade Evert Taube: ”Jag skulle vilja svara att meningen med tillvaron är att den skall bli poesi!” Skalden var djupt fäst vid sin mor, något som han ofta återkom till under sitt liv, och kanske kan en sådan ljus erfarenhet förklara hans betagenhet av det kvinnliga. En livsförälskelsens skald, en kvinnodyrkare – hugaligen, så hemskt! Hemska karl! Likt en nagel i ögat besvärar den skönhetssökande och skönhetsskapande den som saknar lust och liv inom sig själv. Evert Taube påminner oss om någonting annat. Om glädje, om nyfikenhet – om generositet. Livet som något att fröjdas åt, och inte att problematiseras, degraderas och kväsas. Se upp, du livsdyrkare, du ljusets bringare – bakom din rygg kan du vara säker på att någon står med en kniv.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]