Socialdemokraterna, och kanske framför allt Magdalena Andersson, har haft en besynnerlig motvind på sistone. Det är något i hennes kommunikation och mediehantering som gnisslar. Om det är Socialdemokraternas sedvanliga vantrivsel i opposition, och behov av att aktivera ”rörelsen” som spökar eller om det är något djupare är inte helt tydligt. Oavsett så lär Andersson inte i längden ha råd att fortsätta på den här linjen.

Debaclet med Jamal El-Haj var ett verkligt dilemma för partiet, men det kunde definitivt ha skötts mycket bättre. Anderssons märkliga emotionella utspel i riksdagen garanterade att hon alltid kommer att personligen förknippas med honom. Hon borde rimligen ha kunnat undvika detta genom att bara ligga lite lågt. Hon måste rimligen ha vetat att det bara var en tidsfråga innan El-Haj skulle tvingas bort. Men hon valde att gå på offensiven, och förlorade.

Den senaste mediestormen kring henne, efter de mindre välbetänkta kommentarerna om högerdebattören Henrik Jönsson i DN-intervjun, var däremot hundra procent självförvållat ur tomma intet. Hon fick förutom högern en imponerande rad mitten- och vänsterdebattörer emot sig, som normalt aldrig skulle dra en lans för Jönsson.