Donald Trumps tal inför FN och avtalet om Grönland visar två sidor av hans utrikespolitik, i form av mindre tilltro till internationella institutioner men större vilja att använda amerikansk makt där strategiska intressen står på spel. Tillsammans säger de mycket om den världsordning Trump vill lämna efter sig, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
Donald Trump höll i förra veckan sitt årliga tal till FN. Det skedde inför en organisation som USA självt en gång skapade och sedan dess haft en särställning i. Franklin D. Roosevelt presenterade under andra världskriget visioner som fick ligga till grund för FN och dess stadga om mänskliga rättigheter. USA:s medlemskap ratificerades av senaten 1945 med röstsiffrorna 89–2, vilket gjorde landet till en av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar med vetorätt. Än i dag betalar USA omkring 22 procent av FN:s budget och 26 procent av dess fredsbevarande operationer.
Förhållandet mellan FN och USA var alltså i början gott. Men detta varade inte länge. Många amerikaner, särskilt inom den politiska högern, kom strax att se på FN med växande skepsis. Orsakerna var främst att säkerhetsrådets arbete under kalla kriget ideligen blockerades av stormakternas vetorätt och att avkoloniseringen av Afrika och Asien förändrade generalförsamlingens ideologiska natur och sammansättning. I stället för en organisation dominerad av demokratier blev FN en tummelplats för korrumperade diktaturer – och ett propagandaorgan för Sovjetunionen.










