Den dansande filosofen – intervju med balettchefen Nicolas le Riche
Kungliga operans balettchef Nicolas le Riche. Foto: Tobias Regell/Kungliga Operan


Under våren publicerar Epoch Times en serie intervjuer med kända och okända kulturpersoner. Det är intressanta och spännande samtal om konstens och kulturens möjligheter, utmaningar och sprängkraft. Historiska tillbakablickar skapar perspektiv på samtiden och en språngbräda för framtiden. I den här artikeln möter vi Kungliga Operans balettchef Nicolas le Riche.

Jag är på väg till en intervju med balettchef Nicolas le Riche vid Kungliga Operan i Stockholm. Genom sceningång, uppför trappor och slingrande gångar, precis som ett Harry Potter-hus, når vi till slut ett rum med en slående utsikt. Intervjun kommer att handla om rörelse, rymd och tid, något som följt Nicolas hela hans liv.

Redan från början fanns ett behov och en nyfikenhet att utforska rörelse och dans. Som barn låg fokus mer på den yttre manifestationen av dans, att se andra utföra fantastiska rörelser och att själv uppleva rummets dimensioner. Med åren upptäckte han att dansandet också kunde handla om en tanke eller idé, det var en evolution som ledde vidare till upptäckten att han kunde ha tankar om ett element i dansen. 

– Jag är passionerad över tanken att vi är mobila och lyder under vissa fysikaliska lagar, och kan få insikter genom att hoppa högre eller genom metamorfosen att vi hoppar högre, säger han.

Nicolas har en fantastisk karriär bakom sig vid Parisoperan och andra stora balettscener världen över. Han började studera vid Parisoperans balettskola vid tio års ålder och blev tidigt premiärdansare, för att senare utnämnas till den högsta rang som en dansare kan erhålla, étoile, vilket bokstavligt talat betyder stjärna. Nicolas har fått roller kreerade för honom av välkända koreografer, dansat huvudrollerna i de klassiska baletterna och synts i media. Efter pensioneringen har han fortsatt inom dansområdet som koreograf och nu senast som balettchef. Trots de framgångar han haft inom scenkonsten har han liksom många dansare en enkel framtoning i sitt vardagliga liv, en ödmjuk inställning till sitt eget värv inför danskonstens näst intill gränslösa värld.

Hur ser han då på sin egen relation till dansen idag?

– Jag hade ett kontrakt med mig själv för länge sedan, att när jag känner mig uttråkad eller inte har någon mer nyfikenhet över det här fantastiska materialet: oss själva, kropp och sinne, vill jag göra något annat. Jag är fortfarande här.

Nya uttryck

Idag har hans intresse för dans tagit sig nya uttryck genom arbete såväl bakom skrivbord som på scen och i danssal. Nicolas uppdrag är att förvalta kulturarvet och den klassiska baletten, men också ge utrymme för den moderna och samtida dansen vid Kungliga Operans kulturhistoriska scen. Vilken roll ser han då att den klassiska baletten och kulturen har i det samtida samhälle? Det är en omfattande fråga, säger han, och han verkar ha hunnit filosofera en hel del kring den:

– Vi kommer inte från ingenting. För mig är det viktigt att förstå var vi kommer ifrån för att få förståelse för var vi är på väg. Den här kunskapen är en mänsklig rättighet. Vi behöver inte börja från början, därför att vi kan dra nytta av tidigare erfarenheter och många kulturer. Kultur har en viss form av tid inom sig, oavsett om det är samtida eller klassisk konst. Vi behöver sätta det i en tidslinje, och det beror på hur du ser på det: klassisk kultur kontra samtida kultur. Om det finns något "kontra" överhuvudtaget. Samtida kultur är en utveckling av klassisk kultur, och klassisk kultur var en gång samtidskonst.

Många samtida konstnärer arbetar med ett klassiskt tema. Det finns många konstverk som är baserade på samma tema. Naturligtvist uttrycker vi oss nuförtiden annorlunda eftersom samhället har förändrats, men temat är detsamma.

Vilka möjligheter och vilket ansvar har då scenartisten och konstnären i dag? Enligt Nicolas har konstnären många möjligheter, men inte så mycket ansvar.

– Dansaren ska inte behöva vara ansvarig för budskapet, men för uppriktigheten i framförandet av budskapet. Vi måste förstå var de gamla samhällena kommer ifrån. De var ganska annorlunda och grundades på helt andra värden, så konsten användes av en helt annan orsak, för att glorifiera en kung eller gudom. Idag har vi möjlighet att på ett väldigt demokratiskt sätt se på konst, och har möjligheter och chanser till ett fritt uttryck. För vi har inte den här relationen att vi måste vara korrekta, vi har inte den skyldigheten att vara korrekta. Jag tror att vi kan pressa gränsen ännu mer. Det finns en motsatt kraft, marknaden och media, som kan vara en fara för konsten. Det skapas ett missförstånd om kulturens budskap, att inte få ställa frågor mer, utan att underhålla.

Kungliga operans balettchef Nicolas le Riche. Foto: Tobias Regell/Kungliga Operan

Nicolas har tillsammans med sin fru startat L'Atelier d'Art Chorégraphiquede i Paris där modern dans lärs ut genom olika tekniker och på ett tvärvetenskapligt sätt. Med sin skola väljer han en ny samtida inriktning. Vilken relevans har då de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och roll som historiebärare?

– Klassisk konst behöver utmanas idag för att den inte ska förbli orörbar i ett territorium fullt av damm. Om jag sätter det i ett koreografiskt sammanhang, så framförs balett eller dans live med människor som är levande här och nu. Det är inte en tavla från 1700-talet som finns kvar. Ur ett större perspektiv utvecklas vi också parallellt. Fysiskt förändras vi, hur vi rör oss och föreställningen om rum och tid, det är en evolution. Vi uppfinner saker, men det har ett ursprung. Jag kommer ihåg en föreställning av en samtida koreograf som skulle vara så nyskapande och i framkant, jag kände igen mycket från andra föreställningar. Mycket har redan skapats, men hur vi kommunicerar och relaterar till varandra med mobilen och social media är helt galet, en stor revolution.

Viktigt med perspektiv

Nicolas tränade balett dagligen och genomgick en rigorös skolning vid Parisoperans balettskola. Vad betyder för honom förkovring och kultivering genom skolning och arbete med de klassiska konstarterna?

– Utbildning är viktig för att ge ungdomar en förståelse för att vi är en mycket, mycket liten del av en mycket lång resa. Det ger oss perspektiv på var vi är. Samtidigt har vi en mycket begränsad förståelse för vad som pågår. Vårt samhälle har aldrig varit så bräckligt som nu, för vår kunskap är så annorlunda – om du ställer en fråga så googlar personen i mobilen. Stäng ner all elektricitet, var finns all kunskap? Så utbildning är väldigt viktigt och handlar om möjligheten att kunna välja.

Vi är en fantastisk maskin eller skapelse eller idé. När vi tänker händer det saker som förändrar, när vi upplever något förändras den gamla kartan, den blir inte den samma igen. Vi är orsaken till vad som händer omkring oss. I alla form av konst händer någonting med utövaren, man upplever någonting. Vi har idag möjlighet att ha ett perspektiv på historien och därigenom ansvar, vi har en upplevelse av att vi kommer från en plats, någonting. Kanske vi upptäcker en dag att utvecklingen går i cirklar eller spiralform.  Men om vi tänker att vi är en del av en tidslinje, så är det bara små delar av den. I framtiden kanske vår samtida konst anses som väldigt klassisk, vem vet? Vi behöver vara mycket ödmjuka när vi talar om tid.

– Jag arbetar med tid och rum, vilket är både konkret och abstrakt. Genom scenframställan av dans och balett vrider man tid och rum på ett ödmjukt sätt, på ett mycket mänskligt sätt. På scenen kan du resa mycket liksom i huvudet under en föreställning, och det är så personligt, rikt och interaktivt.

Det finns en hel del film- och videoinspelningar av Nicolas dansframträdanden. Där framstår han som en teknisk skicklig, atletisk och dynamisk dansare. Det som är extra tydligt är hans uttrycksfullhet och scennärvaro. Han avslutar intervjun med ord som också avspeglades i hans roll som dansare.

– För mig är det magik vad som händer på en teater. De närvarande delar en stund tillsammans, och det skapas olika upplevelser och respons, säger Nicolas le Riche.