Under våren kommer intervjuer med kända och okända kulturpersoner publiceras. Det är intressanta och spännande samtal om konstens och kulturens möjligheter, utmaningar och sprängkraft. Historiska tillbakablickar skapar perspektiv på samtiden och en språngbräda för framtiden. I den här artikeln möter vi regissören, teaterchefen och tidigare premiärdansaren Per-Arthur Segerström.

Per-Arthur tar emot vid Sveriges äldsta rokokoteater Ulriksdals slottsteater, som också kallas Confidencen. Den vackra byggnaden är naturskönt belägen i Ulriksdals slottspark i Solna norr om Stockholm.

Per-Arthur har en lysande karriär bakom sig som dansör vid Kungliga Operan. Han började som barn vid Kungliga Teaterns balettelevskola och fortsatte som färdigutbildad dansare spikrakt uppåt till den högsta rang som en dansör vid svenska scener kan ha, hovdansare. Utan avbrott för allvarliga skador har han dansat huvudrollen i alla de stora klassiska baletterna som exempelvis Svansjön, Törnrosa och Giselle. Det är inte bara svensk publik som fått möjlighet att se Per-Arthur dansa, genom gästspel vid ett flertal scener utomlands har även internationella åskådare njutit av hans framträdanden.

Nuförtiden lägger han sin tid och sitt engagemang på verksamheten vid Confidencen som medlem i styrelsen och ordförande i Vänföreningen Confidencen Rediviva.

Vi börjar intervjun med att diskutera den klassiska balettens och kulturens roll i det samtida samhället.

– När jag ser tillbaka var baletten väldigt viktig för mig under min uppväxt och karriär. Efter att jag slutat dansa professionellt såg jag att baletten inte hade stort utrymme i samhället. Baletten har dock en plats i samtiden, men är inte så väl representerad idag, utan det går mer och mer mot det moderna. Den svenska koreografen Mats Ek har betytt mycket för den moderna dansen, och hans stil har påverkat många koreografer världen över. Men den stilen håller på att gå över i något annat, vilket jag inte riktigt kan bedöma. Är det bra eller dåligt?

– Publiken vill gärna se traditionella baletter som Nötknäpparen och Svansjön, och klassiska dansare blir bara bättre och bättre tekniskt sett. Det är samma utveckling som man kan se inom idrotten.

– Nuförtiden finns ett kolossalt utbud när det gäller nöjen och scenkonst, och det är en konkurrens om allt. Jag anser att det klassiska måste finnas som en motpol mot politik och det kommersiella.

Per-Arthur pratar med eftertanke. Det framgår att dansen för denne framstående dansör egentligen inte var en stor passion, en kärlek kanske, men mest ett malande med dagliga balettklasser, långa repetitioner och kvällsföreställningar. Det var ett sätt att leva som han delade med sina kollegor vid Kungliga Operan i Stockholm. Det låter jordnära, slitigt och samtidigt fantastiskt, en värld få förunnad att få uppleva.

Jag undrar vilka möjligheter och ansvar som scenkonstnären har i dansvärlden och övriga samhället?

– Det finns hur många möjligheter som helst och olika ingångar till skapandet av en balett. I dag finns ett förhållningssätt att koreografen och kompositören inte behöver ta ansvar, det är bara att gå in och göra, låta det flyta. Det finns säkert alla sätt att göra det på. För mig var det inte viktigt att vara med och sätta upp nya koreografier, även om jag mötte koreografer som skapade intressanta moderna verk som exempelvis Jiri Kylian.

– Det ska inte vara ett självändamål att stå på scen. Det ska vara för att man ska göra något för publiken. Jag säger till scenartister att du inte behöver känna något, det är publiken som ska känna och uppleva. Artisten är ett redskap för vad som ska uttryckas. I dansen nöter man in materialet i kroppen, för att slippa tänka. Då behöver man inte spela teater, då är man rollen. Repetitören är väldigt viktig för att kunna vägleda i det arbetet.

 Per-Arthur är en danskonstnär som dansat i många koreografier och framfört moderna dansverk, men som genom åren varit baletten trogen. Vad tänker han då om de klassiska konstarterna som bärare av historia?

– I mitt nuvarande arbete är jag medveten om att jag arbetar för och med ett kulturarv, men inget jag går och tänker på dagligen. Vi försöker att göra allt så autentiskt som möjligt här vid Confidencen, spela musik och få dansare att röra sig på ett sätt som vi tror att det gjordes på den tiden. Generellt har nog aldrig scenkonstnärer rört sig så mycket som de gör idag, det ska vara så speciellt nuförtiden. Förr gick man förmodligen fram och sjöng och sedan gick man tillbaka. Jag tror det var väldigt avskalat.

– När jag dansade vid Operan framfördes baletter på Drottningholmsteatern som inte längre sätts upp. Mary Skeaping, Ivo Cramér och Regina Beck-Friis var danskonstnärer och koreografer som förmedlade det klassiska kulturarvet på ett sätt som var stilmässigt nära ursprunget.

– När recensenterna skriver om en föreställning att den är konventionell och vacker, då blir det fart på publiken, för folk vill ha det traditionella. Samtidigt är det viktigt att framförandet är så enkelt som möjligt så att de ur publiken som inte är så insatta förstår.

– Confidencen har även barnföreställningar från 6 års ålder.  Den riktigt unga publiken är intresserad och öppen för vad som framförs. Sedan kommer en svår period under högstadiet med få föreställningsbesök, som medför att många tappar kontakten med den levande scenkonsten.

– I bästa fall kan klassisk scenkonst ge en upplevelse. Jag tycker att all teater ska beröra på något sätt. Det är viktigt, det är det som konsten går ut på, att beröra, då blir det en upplevelse.

Confidencen har främst sina föreställningar förlagda till sommarhalvåret. I maj kan högstadieungdomar se operan Orlando i ett samarbete med Kungliga Operan och Operahögskolan. De ungdomar som får se föreställningen är lyckligt lottade. Det är dock inte alla som får möjlighet eller väljer att se levande scenkonst. Hur förhåller sig det då med dem som skolar sig och arbetar med de klassiska konstarterna?

– När man får det som ett yrke, då är det ett yrke. Det är ett hantverk, precis som en kirurg. Det har ändrats sig så mycket, det finns ju nästan ingen fast anställd på Operan längre. Det är korta ett eller tre års kontrakt. Det är väldigt osäkert. Det är många musiker som utbildas varje år, hur många orkestrar finns det? Inte många dansare är fast anställda, och de flesta kommer utifrån.

 – Balett behöver en scen och professionella dansare. Operans dansare behövs, men har inte tid. Vi framförde baletten Tillfället gör tjuven för några år sedan vid Confidencen, den var väldigt bra, så jag undrar varför vi inte kan göra den varje år?

– Människor som är drivande är väldigt viktiga för kulturen, och eldsjälar som prinsessan Christina och Kjerstin Dellert skapade möjligheter för att Confidencen och den traditionella scenkonsten lever vidare idag, avslutar Per-Arthur.

Tips:

Festival O/Modernt 2019

Mis/reading Beethoven 14-19 juni

Confidencen Opera & Music Festival 26 juli-24 augusti