Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Skolan var bättre förr när det togs hänsyn till elevers individuella förutsättningar och mål med sina studier. Att likt i dag standardisera skolgången ända fram till gymnasiet, gynnar varken de elever som avser söka sig till en högre utbildning, eller dem som avser att börja jobba så fort som möjligt. Det menar teknologie doktor och författaren Erik Lidström.
Skolan befinner sig i kris. Den som är lite äldre vet att den svenska skolan befann sig i kris under 1970-talet, under 1980-talet, under 1990-talet, och att den varit i kris sedan 2000. Men den svenska skolan befann sig inte i kris under 1950-talet eller under större delen av 1960-talet.
Då hade Sverige i stället ett skolsystem som ingav oerhörd respekt och en studentexamen som Skolöverstyrelsen (se boken Studentexamen 100 år) ansåg vara unik i världen.
Sverige har nu fått en borgerlig regering som, likt alla regeringar, tvivelsutan kommer att försöka reformera svensk utbildning. Här är det mycket som borde göras, något jag diskuterar i min bok Befriad utbildning. Det absolut nödvändigaste, utan vilket inget annat är möjligt, är dock att lägga ner högstadiet. Högstadiet är, och har alltid varit, proppen som förstör allt annat inom svensk skola, från lågstadiet till högskolan. Effekterna utanför utbildningsvärlden är också destruktiva.
För att förstå varför högstadiet har denna effekt måste man förstå hur skolvärlden såg ut innan det infördes, och hur den troligen också skulle se ut om det avskaffades.
Som Karin Hadenius sammanfattar i sin avhandling Jämlikhet och Frihet, gick innan högstadiet infördes alla barn minst sex år i skolan, oftast i folkskolan. I folkskolan lärde sig barnen läsa, skriva, räkna, geografi, historia, naturkunskap, samhällskunskap och en del engelska.
Folkskolan gav alltså primär utbildning, vad som på engelska kallas för primary education, och på franska éducation primaire, den bas man behöver för att kunna verka som medborgare och i ett yrkesliv.
Efter folkskolan övergick en del till den så kallade lärdomsskolan där studietakten var mycket hög. Endast omkring 33 procent av en årskull fick plats där av de omkring 40 procent som önskade gå, eftersom, som Hadenius diskuterar, den socialdemokratiska regeringen vägrade utöka antalet platser.
Omkring en tredjedel av dem som gick i lärdomsskolan nöjde sig med en realexamen vid 16–17 års ålder och började sedan arbeta eller studera till sådant som sjuksköterska eller polis. Omkring två tredjedelar, vad som skulle ha blivit omkring 27 procent av en årskull, tog en studentexamen.
En stor del av övriga, som vid 12–13 års ålder hade fått nog av rent teoretiska studier, började på en yrkesutbildning, som de mycket populära fyraåriga praktiska realskolorna. Vid 16–17 års ålder var de då synnerligen kompetenta yrkesmänniskor. Andra, som min pappa, började i stället arbeta vid 12 års ålder.
Resultatet av allt detta var ett skolsystem som blomstrade, där barnen lärde sig minst dubbelt så mycket som i dag, och där de inte led alls lika svårt som dagens barn.
Vad vi alltså vet, och vad vi vetat sedan försöken med grundskolan på 1950-talet, är att omkring 60 procent av en årskurs inte är intresserade av att enbart läsa teoretiska ämnen fram tills de är 16, i dag i praktiken tills de är 19.
Man får vad man känt till sedan försöken på 1950-talet, kaos i klassrummet.
Vad händer då när man på högstadiet i samma klassrum blandar de, säg 40 procent av en årskull, som är intresserade av teoretiska studier, med 40 procent som inte är särskilt intresserade, med säg 20 procent som fullständigt avskyr att vara där?
Man får vad man känt till sedan försöken på 1950-talet, kaos i klassrummet. För de elever som har det lättast för sig blir studieresultaten mycket dåliga. För de svagaste eleverna, de elever som inte kan eller inte vill hänga med, blir resultaten rena katastrofen. Detta av skäl som psykologen Sture Eriksson reder ut i sin bok Systemfelen i skolan. I en undersökning av Skolverket uppgav över hälften av eleverna att de aldrig har arbetsro i skolan.
När högstadiet infördes, för hela landet 1968, blev det alltså genast kaos i klassrummen. Effekterna spred sig snabbt. Kaoset vandrade under 1970-talet ner till lågstadiet. En högst personlig erfarenhet är att oordningen i dag är värre på låg- och mellanstadiet än den var på högstadiet under 1970-talet.
Skolverkets undersökningar visar också att en betydande andel elever inte lär sig mycket alls i skolan mellan sista året på mellanstadiet och åren på gymnasiet.
Högstadiet påverkar också världen utanför skolan. Utbildning var återigen förr något mycket respekterat i Sverige. Högstadiets införande innebar tvärtom att en betydande andel elever till att börja med avskydde sin högstadietid, och gradvis, en stor del av hela sin skoltid.
Lärare klagar i dag ofta över föräldrar som inte bryr sig om sina barns skola. Men är det så underligt? En stor del av dessa föräldrar avskydde sin egen skoltid. Snart kommer vi att ha tre generationer, far- och morföräldrar, föräldrar och barn, som alla avskyr sin skoltid.
Jamen, skolan måste ju vara ”jämlik”, är säkert en invändning. Alltså, kosta vad det kosta vill, så ska alla barn befinna sig i samma klassrum, mellan 6–7 och 16 års ålder. Annars blir de, som det heter, ”exkluderade”.
Hur detta hittepå om ”exkludering” kunnat införas och hur vuxna människor kan fås att tro på det är i sig värt en doktorsavhandling.
Och så finns det ju inga arbeten för den som är 12 eller 16. Jaså? Alternativet, som vi hade förr, var 12-åringar som kunde läsa, skriva, räkna, engelska och en del annat, och som hade god arbetsmoral. Vi hade också 16-åringar som dessutom hade genomgått avancerade yrkesutbildningar. I dag har vi 19-åringar som ”gått ut gymnasiet”, men utan att knappt kunna läsa och skriva, utan att under en stor del av skoltiden ha lärt sig mycket alls, förutom dåliga vanor och negativa attityder.
Den som påstår att ”det finns inga jobb” påstår alltså att den som knappt kan något vid 19 års ålder är mer kvalificerad än en 16-årig yrkesarbetare.
Till sist är nog den stora invändningen att ”högstadiet därför måste reformeras”. Visst. De skarpaste hjärnorna inom skol-Sverige har nu förgäves försökt få högstadiet att fungera i 70 år, sedan början av 1950-talet. Det går inte, och, som denna artikel diskuterat, så är det inte svårt att förstå varför det aldrig heller kommer att gå.
Erik Lidström - tekn.dr och författare
