I dagsläget kan man observera en skarp kritik mot Sveriges energipolitik av professorer och akademiker. Bör någon ställas till svars för dessa påtagliga negativa följder som ett fåtal specifika beslut har lett fram till? Den frågan ställer sig journalisten Tege Tornvall.
Fysikprofessorn Jan Blomgren rör om i den svenska energigrytan med en serie artiklar i flera media. Jag citerar och kommenterar några stycken ur varje artikel.
I kritik av Tysklands energipolitik ger Blomgren Sverige en släng av sleven: ”Även Sverige har bidragit till den nuvarande elkrisen. Sverige hade som mest 12 block (kärnkraft) i drift. Sedan dess har sex av tolv lagts ned, samtliga efter direkta politiska beslut eller efter att de medvetet gjorts olönsamma genom politiska beslut.”
Blomgren menar att både vi och Tyskland skulle klara oss utan rysk gas om vi ”hade lämnat våra kärnkraftverk i fred”. Han hävdar att ”Parisavtalet om minskade utsläpp av koldioxid är nu historia för tyskt vidkommande”.
Det är det snabbt på väg att bli även för Sverige. Men det tar svårt emot för svenska politiker av alla färger att se, förstå och erkänna detta.
Även om skadan i stort är uppenbar är det svårt att juridiskt precisera den.
I kritik mot Sveriges elförsörjning påminner Jan Blomgren om att ”Sverige hade på 1980-talet kanske världens starkaste elsystem” med vatten- och kärnkraft som ”två ungefär jämnstarka stöttepelare”.
Efter att ha påpekat vindkraftverkens miljöskador skriver han att ”vi inte hade behövt bygga dessa vindkraftverk över huvud taget”, om vi hade behållit de sex nedlagda kärnkraftverken.
Han pekar också på att alla planer på elbilar och elintensiv produktion av vätgas kräver mycket mer el i ett läge där vi i stället tvingas hushålla med elen. Han menar att vi har ersatt stabil och planerbar elproduktion med sådan ”som inte går att planera”.
Blomgren räknar upp många sektorer av det svenska samhället som förlorat på nedläggningen av sex kärnkraftverk: miljön, framtiden, elnätet, basindustrin, samhällsekonomin i stort, politiken och demokratin, skattebetalarna (hushållen) och grundlagarna.
Han skriver att även klimatet förlorat och att rådande svensk energipolitik ökar de CO2-utsläpp som den är avsedd att minska. Han avslutar med att vi får förbereda oss ”på minst tio hårda år framöver”.
I kritik mot svensk energipolitik skriver Jan Blomgren: ”Så förstörde vi världens bästa energisystem.”
Han anklagar ”decennier av dåliga politiska beslut” och spår ”comeback för ved och kol”. Det gäller inte bara Sverige utan hela Europa. Där spår Blomgren att ”stor tung industri kommer att slås ut i stora delar”.
Ansvariga för detta är EU:s politiker i allmänhet och Tysklands och Sveriges politiker i synnerhet med ödesdigert inflytande från gröna partier. Vår riksdag stiftade den så kallade tankeförbudslagen, som förbjöd fortsatt kärnkraftsforskning.
Lagrådet med domare från Högsta domstolen underkände denna lag för att den stred mot yttrande- och tryckfriheten. Det ger underlag för rent åtal mot dem som stiftade lagen.
Jan Blomgren menar att Sveriges energi- och klimatpolitik är en blandning av ren inkompetens, önsketänkande och fanatism: rädsla för kärnkraft. Det är svårt att juridiskt komma åt detta, eftersom det inte är olagligt men däremot olämpligt.
Civilrättsligt måste man påvisa vem eller vilka som vållats skada, hur det gått till och hur skadan skall värderas. Även om skadan i stort är uppenbar är det svårt att juridiskt precisera den. Till stor del beror ansvaret på uppdraget, vem som givit det och hur det formulerats.
Jan Blomgren är långt från ensam i sin kritik av svensk energipolitik. Lika kritisk är professor emeritus Per Fahlén vid Chalmers. Han har upprepat kritiserat nedstängningen av kärnkraftverk och satsningen på vindkraft.
Båda efterlyser mer granskning av och ansvar för konsekvenser. Om inga konsekvenser beräknats är det svårt att utkräva ansvar. Ren dumhet, lättja eller inkompetens kan inte åtalas. Men de som gav uppdraget med dess direktiv kan kanske åtalas? Då faller ansvaret tungt på den avgående regeringen.
Tege Tornvall - Journalist
