Fyra nakna gubbar – i tjugofem års tid – och ingen har noterat det. Inga orosanmälningar till socialtjänsten, inga arga insändare i Smålandsposten. Kåsören talar här om fyra män som varje onsdag under vinterhalvåret besökt Växjö simhall.

Det började med ett ryggskott. Ett ryggskott som varade i flera år. Och av en slump upptäckte jag att värme gav lindring. Det är en historia i sig själv, som jag kortfattat ska redovisa. Jag var på ett bröllop i Libanon strax efter sekelskiftet. Det var olidligt varmt på rummet, som i en bastu, och jag visste inte att det fanns luftkonditionering (jag såg inte knappen som satte igång den). Efter en sömnfattig och svettig natt upptäckte jag framåt morgonkvisten att jag inte längre hade ont i ryggen. Nåväl, väl hemkommen lyckades jag skramla ihop tre andra medelålders män och ”Simklubben Plask och Plums” var bildad (eller instiktad som Sten Broman skulle sagt). En gång i veckan har det sedan dess varit simning och bastu med tillhörande öl.

När folk frågar mig hur mycket vi simmar svarar jag alltid mysteriöst, för att dölja den futtiga sanningen: ”En kvarts engelsk sjömil – tillsammans”. Någon gång har jag vitsat till det och sagt: ”89 famnar, sju alnar och två fötter”. Bortsett från dessa dimridåer: jag tar simborgarmärket varje onsdag. Det är, så att säga, mera prat än verkstad. Men jag har å andra sidan erövrat detta märke i runda slängar 500 gånger.