Artisten Carola Häggkvist hamnade nyligen i en offentlig kontrovers efter att ha deltagit i en intervju i SvD. Händelsen är talande för Sveriges nutida filosofiska situation.
Intervjun fick stor spridning och orsakade högljudd kritik från vissa håll. Framför allt reagerade man på Carolas kommentarer som problematiserade att svenskarna förväntas släppa in och vara tillmötesgående mot alla människor – även dem som vägleds av helt skilda ideologier och därav kan ha mindre välmenande avsikter med att komma hit.
Carola sade sig vara förtvivlad över utvecklingen i Sverige med skjutningar, kriminalitet och poliser som tappat kontroll över situationen. Hon blev även mer specifik då hon nämnde Iran som ett exempel på vad dessa främmande ideologier kan åstadkomma för typ av samhälle.
Liberal kritik
Kritiken som följde kom inte som någon överraskning. Carola kommenterade situationen på Instagram där hon utdelade viss kritik mot SvD då hon sade sig ha varit oförberedd på dessa djupa samhällsfrågor. Hon förklarade även att hon är verkligt ledsen för att hon sårat människor.
Det finns några anmärkningsvärda saker i denna händelseutveckling. Det tycks som om Carola, med sitt uttalande om att vissa människor kan medföra problem för Sverige, stötte sig med de liberala filosofiska grundpelarna. Närmare bestämt uppfattningen att alla människor bör värderas lika och ges samma frihet och rättigheter oavsett vem man är.
Dessa idéer utgör det frihetliga filosofiska arvet från upplysningstiden som än i dag har ett stort grepp om stora delar av världen, så även om Sverige. Detta arv medförde även religionskritik då man ansåg att samhället bör upprätthållas av liberala institutioner vägledda av förnuft, snarare än av tron på en osynlig gudom. Ironiskt nog kan vi dock observera att denna filosofi emellanåt yttrar sig som varken frihetlig, förnuftig eller ens religionskritisk.
Motsägelsefulla principer
För det första råder det i dag ingen folklig konsensus angående att människor bör ha universella rättigheter att förflytta sig över nationsgränserna. Särskilt då denna rättighet oundvikligen kommer att medföra kostnader för mottagarlandet på olika sätt. Oftast saknas dock tolerans för avvikande åsikter i denna fråga, vilket antyder att de liberala idealen inte alltid är särskilt toleranta och frihetliga i praktiken.
Man kan även ifrågasätta i vilken utsträckning förnuft verkligen ligger till grund för det sagda liberala resonemanget. Man tycks göra antagandet att alla människor vägleds av just de liberala idéerna, oavsett varifrån man kommer eller vilken kultur eller ideologi man är uppväxt med. Därtill tycks man bortse från det mänskliga egenintresset och den konfliktfyllda historien som sannolikt kommit därav.
I detta kan anas att vissa liberaler prioriterar att försvara den liberala ideologin, snarare än att försvara samhället mot konflikt och lidande. Således tycks inte alltid förnuft vara vägledande, utan snarare ideologiska dogmer rörande existentiella frågor. Därmed kan även det religionskritiska i de liberala idealen ifrågasättas, då dessa dogmer i praktiken utgör en trosuppfattning.
Kättaren hängs ut
Det gavs exempel på detta i de etablerade mediernas hantering av Carolas kommentar till den aktuella kontroversen. Valet av nyhetsrubriker löd i princip: "Carola ber om ursäkt för uttalandet om invandring efter den kritiserade intervjun." Man tycktes förmedla en uppfattning om att Carola erkänt att hon felat men nu har rättat in sig i ledet efter den legitima kritiken. Man var även väldigt mån om att påpeka att Carola minsann inte alltid gett uttryck för dessa antiliberala tankar, då hon tidigare bland annat välkomnat flyktingar på Kos.
Detta påminner om processen där kättaren tvingas bekänna sina synder offentligt, för att sedan förmås att prisa den rätta läran. Detta var dock inte det budskapet som Carolas faktiska inlägg förmedlade. Hon framstod snarare som genuint ledsen för att samhället i stort är oförmöget att hantera dessa frågor, vilket resulterar i att människor hamnar i kläm.
Detta påminner om processen där kättaren tvingas bekänna sina synder offentligt.
Det bör poängteras att kritiken mot Carola härstammade från en högljudd minoritet, vilken inte ensam kan representera de liberala idealen. Säkerligen anser en majoritet av frihetliga liberaler att Carolas resonemang var rimligt. Dock blottar situationen förekomsten av en liberal radikalism med auktoritära förtecken, som i dag tycks djupt rotad och tongivande inom våra offentliga institutioner. Att man nu ger sig på den folkkära artisten kan uppfattas som närmast symboliskt.
Kontakta skribenten: [email protected]
