Det här är del 6 av 9 i en artikelserie om mötet mellan måleri och fotografi. Övriga delar kan du allteftersom hitta under introduktionen ”Därför tvistar konstnärer fortfarande om fotografi”. 

Fotografiets utbredning har i grunden förändrat hur den representativa konsten skapas och upplevs i modern tid. I artikelserien ”Vid mötespunkten” undersöker vi hur några av dagens konstnärer ser på saken.

Bill Gekas från Melbourne i Australien ägde och drev ett tillverkningsföretag inom byggbranschen, och fotograferade porträttbilder på fritiden. 2013 uppmärksammades hans porträttbilder av dottern på internet. De som såg dem häpnade över att de såg ut som målningar av gamla mästare som Caravaggio, Rembrandt, Vermeer, Rubens, Velasquez och Christus.

Det som startade som en rolig familjefotografering drog in honom i fotokonstens värld, och han bytte karriär.

I artikelserien ”Vid mötespunkten” har vi främst uppmärksammat målerikonstnärer som influeras av och jobbar med fotografi. Gekas verk är exempel på det motsatta.

Gekas gynnas, medvetet eller omedvetet, av den stora mängden fotorealistiska målningar som den moderna människan är van att se. Eftersom målningar och foton ofta är så lika varandra tar vi en extra titt när vi ser Gekas porträttbilder.

Hur lyckas Gekas skapa känslan av en oljemålning med kamerans hjälp?

Han säger att det är ljussättning, färg, relationen mellan tonerna, komposition och modellens känslomässiga uttryck som gör att hans bilder ser ut som målningar.

– När alla delar fungerar tillsammans skapar de en helhet, den atmosfär som de gamla mästarnas verk generellt sett är kända för, skriver han i ett mail.

Fotografi handlar om att fånga ett ögonblick, det är fotarbetet som gör bilden. Han skissar på kompositionen i en anteckningsbok, skapar effekten med en begränsad färgpalett när han noggrant väljer kläder, bakgrund och rekvisita, och viktigast av allt, ljus och scen. Han skriver om denna process i sin blogg. 

Ljussättningen är nyckeln till många av hans verk, säger han, och han äger många blixtar, ljusmodifierare, reflektorer, självutlösare och diverse.

– De flesta av mina studiobilder belyses med en 28-tums softbox som huvudsaklig ljuskälla, ibland med en andra hastighetslampa med rutnätspunkter riktad mot bakgrunden för att lysa upp den, samt en vitare reflektor på motsatt sida av modellen för att fylla en del av de skuggiga områdena, sade han in en intervju med Digital Photography School. 

När Gekas är klar med alla förberedelser anländer den unga talangen till scenen. Sedan handlar det bara om att fånga den pose och det uttryck som bäst gestaltar idén. Oftast är det en chansning.

– I målningar kan konstnären med egen fantasi skapa det känslomässiga uttrycket som behövs i de slutliga verken, men med fotografi måste det fångas, och detta är en utmaning.

På en platt dataskärm, där penseldragen hur som helst inte skulle vara så uppenbara, kan det vara svårt att avgöra huruvida Gekas bilder är målningar eller fotografier. Som utskrifter är det inte lika svårt.

Att lura ögat är dock bara en del av det roliga.

– De har publicerats i nyhetstidningar, magasin och konstmagasin världen över och har fått många priser, men den biten är bara en bonus, eftersom detta roliga familjekonstsamarbete mellan mig själv, min hustru och dotter är oförglömliga minnen mer än något annat, skriver Bill Gekas.