Franklin D. Roosevelts New Deal har länge beskrivits som räddningen undan den stora depressionen. Men en alternativ ekonomisk tolkning pekar i motsatt riktning: att omfattande regleringar, politisk osäkerhet och en växande stat hämmade investeringarna och förlängde krisen. Historien ger andra lärdomar än de som vanligtvis återges i ekonomins läroböcker. Det här är del 3 av 3. Första delen finns här.
Trots president Franklin D. Roosevelts olika felriktade experiment med politisk styrning under hans första mandatperiod hade arbetslösheten minskat från 24 procent i slutet av 1932 till 13 procent i slutet av 1936. Även om han långt ifrån hade besegrat depressionen bidrog den minskade arbetslösheten, hans fortsatta löften om att agera och hans direkta tilltal till att han fick fortsatt förtroende i presidentvalet 1936.
På grund av bestående budgetunderskott skar Roosevelt i statens utgifter och minskade de statliga stimulansprogrammen 1937. Detta i kombination med hans övriga regleringar gjorde att arbetslösheten ökade igen till 19 procent 1938, vilket har kommit att kallas depressionen inom depressionen. Många ekonomer har efter det tyvärr tolkat detta som att det sämsta en regering kan göra är att skära i sina utgifter. Det är lite som att säga att det sämsta en värd för en kräftskiva som börjar spåra ur kan göra är att ta bort snapsflaskorna från bordet, eftersom gästerna då kommer att drabbas av baksmälla.
