Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans tagit kommandot över valrörelsen. Genom att göra varandra till hot mot landet hoppas de mobilisera rädda väljare. Strategin är skicklig och kan avgöra valet – men den tränger undan framtidsfrågorna och berövar väljarna den seriösa politiska debatt de har rätt att kräva.
Nu tvingas vi uppleva en skräckvalrörelse. Konflikten går mellan S och SD, mellan en socialdemokratisk opinionsbildare med stöd av partiledaren och en ledande sverigedemokrat som också har starkt stöd i sitt parti. Magdalena Anderssons inhopp i ordväxlingen har bidragit till en öppen konflikt mellan partierna.
Förloppet är viktigt: Anders Lindberg beskriver det som ett ”mardrömsscenario” att Richard Jomshof skulle kunna bli justitieminister. Lindberg säger att SD och Jomshof utgör ett hot mot muslimer, demokratin och det öppna samhället. Lindberg har vid flera tillfällen jämfört borgerliga partiledare som öppnat för samarbete med SD med Franz von Papen, den konservativa politikern som bidrog till att släppa fram Hitler till makten. Jomshof svarar genom att kalla Lindberg ”en quisling” – att Lindberg skyddar muslimska extremister och angriper dem som försöker avslöja hotet. Jomshofs ordval är grovt och historiskt tungt belastat och det blir värre när han pekar ut ledande personer som landsförrädare. Lindberg är inte heller någon neutral journalist som oskyldigt utsättas för ett politiskt angrepp. Han är ledarskribent, levererar åsikter och använder nazismens historia för att moraliskt stämpla sina politiska motståndare. Det är med andra ord ett ömsesidigt upptrappat ordkrig där båda sidor använder 1930- och 1940-talens värsta historiska gestalter för att beskriva dagens motståndare. Även Andersson lägger sig i striden och då anklagas även hon för att vara en quisling av Jomshof. Hon svarar inte direkt på anklagelserna utan hävdar i stället att SD försöker ”tysta kritiska röster”. Därmed flyttar hon diskussionen från frågan om socialdemokratins och vänsterns förhållande till islamistiska miljöer till frågan om pressfrihet och demokrati. Det är en mycket skicklig valstrategi: Jomshofs ordval gör det möjligt för henne att undvika sakfrågan och återgå till Socialdemokraternas välbekanta berättelse om SD som en fara för demokratin.
