Åkesson triumferade, raljerade – och sträckte ut en hand


Sverigedemokraterna under det senaste årtiondet är – oavsett vad man tycker om dem – en kraft som inte liknar något annat i svensk politik.

Liknelsen med Donald Trump är svår att komma ifrån. Det är en kraft som kommer in och välter spelbordet. Ingenting i den gamla verktygslådan biter på den. Tvärtom tycks den bara sluka vad man än kastar på den, och växa ännu mer. Skräckfilmsmetaforen måste kännas högst verklig för de partier som SD tuggat i sig av.

Åkesson är dessutom – liksom Trump – en effektiv kommunikatör. En demagog, när han så vill. Han rör sig mellan närmast standupkänsla och patos. På Almedalens scen är tonen betydligt fränare än när han uttrycker sig i skrift. Han raljerar sedvanligt med de andra partiledarna: Ebba Busch Thor liknas vid den kaxiga myran, och Jan Björklund, som sade sig vara ”livrädd” för nationalismen – som Åkesson ser som en omistlig del av det ”moderna folkhem” han vill bygga – häcklas:

– Det är svårt att inte få bilder i huvudet. Jan är ju ändå en tuff kille – militär utbildning och allt… Och så sitter han där hemma på kammaren, hopkrupen i ett hörn och skakar av rädsla.

Kanske hade man väntat sig ett mer landsfaderligt och sympatiskt anslag nu när han gör den sortens anspråk. Men måhända är det för tidigt att vara storsint; oavsett om SD blir största parti i valet kan alla de andra partierna mycket väl försöka att fortsätta blocka dem.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar i Almedalen, 7 juli 2018. Foto: Susanne W Lamm/Epoch Times

Det är dock kanske inte så konstigt att SD inte beter sig som alla andra i Almedalen i år, i den kraftfulla medvind de befinner sig. De har ju redan fått höra i åratal att de ”inte är ett parti som alla andra”, så varför försöka?

Publiken under Jimmie Åkessons tal är inte som alla andras heller. De övriga partiernas publik hade nästan kunnat byta plats med varandra, men SD-publiken ser annorlunda ut. De är, i brist på bättre ord, resten av Sverige.

Av de 1 400 i ett smått övergivet Almedalen dag 7 är dessutom en god del inte hans vänner: motdemonstranter, SD:s tidigare ungdomsförbund Alternativ för Sverige, och så klart Nordiska Motståndsrörelsen (som Åkesson för övrigt markerade mot).

Inramningen är också annorlunda. Uppvärmningen – som inkluderade den nya kampanjlåten, framförd av Marcus Öhrn och gamle Boppers-sångaren Peter Jezewski – var lika delar övertänd mellostämning och total tafflighet. Kontrasten mot Socialdemokraternas värdiga, proffsiga och lätt missmodiga inledning med Lasse Winnerbäck kunde inte vara större.

SD, som huserar i ett eget litet fort i restaurangen Barbecue Steakhouse, har egentligen stått i centrum hela veckan, eftersom varje annan partiledare som vanligt gått till storms mot dem. Men Jimmie Åkesson tog det hela ett steg längre när han på torsdagen – under självaste S-dagen – släppte sin nya bok ”Det moderna folkhemmet”, där han gör anspråk på att SD är den verkliga arvtagaren till Per Albin. ”Burn!”, som man säger på internet.

Widar Andersson, Jimmie Åkesson och Stig-Björn Ljunggren vid släppet av Åkessons bok "Det moderna folkhemmet" i Visby, 5 juli 2018. Foto: Aron Lamm / Epoch Times

Om man minns hur stämningen kring SD var för ett par år sedan, så var det smått surrealistiskt att i torsdags se en jovialisk Jimmie Åkesson i Hawaiiutstyrsel flankeras av de S-märkta men fritänkande veteranerna Widar Andersson och Stig-Björn Ljunggren, som just recenserat hans nya bok – och som delvis gav honom rätt i hans analyser.

Om Vänsterpartiet just nu bara lugnt kan surfa på tidsandan – och därför kunde kosta på sig att presentera ett rätt platt utspel – så gäller det i ännu högre grad SD. Deras rotavdrag för hemlarm är bara en liten garnering på löken på laxen i deras skiftning mot trygghetsfrågor, som varken kommer jaga bort eller attrahera några väljare.

Det är faktiskt svårt att tänka sig vad SD ska kunna göra till eller från för att få ännu fler väljare just nu, förutom att bara synas i gatubilden och hålla huvudet högt.

Naturligtvis talade Åkesson också om invandring.

Verkligheten har onekligen gett SD en hel del ammunition att koppla vårdköer, arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolresultat – trots högkonjunktur – till asylinvandring. Åkesson knöt effektivt ihop allting och skickade tillbaka det till Löfven, som ju vill ha en ”folkomröstning om välfärden”.

– Om det kommer hit hundratusentals människor som ska ha del av välfärden, samtidigt som en stor del av dem inte får möjlighet – eller vill – bidra till välfärden – ja, då blir det obalans i systemen. Det sambandet är inte svårt att förstå.

Avslutningen på talet gick rakt på SD:s alldeles egen elefant i rummet. Åkesson vädjade till alla de andra partierna om samtal, om att gemensamt ta ansvar efter valet.

– Jag kräver inga särskilda positioner. Jag kräver inte ens att ni ska vara särskilt trevliga mot mig. Men låt oss ta ansvar! Låt oss vara de vuxna i rummet.

Hur den vädjan mottas kan komma att bli helt avgörande för hur vår nästa regering ser ut.

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen