Löfven levererade i Almedalen – snygg svanesång eller vändpunkt?


Det har inte direkt varit Socialdemokraternas valrörelse så här långt.

Den nya, tuffare migrationspolitiken var ett endera tondövt, övermodigt eller desperat försök att liksom städa undan frågan för att desarmera SD, och sedan gå vidare till det man ville prata om: välfärden.

Det gick sådär.

Sedan dess har man inte direkt sparat på valfläsket, och nu, två månader från valdagen satsar S på att säkra upp en viktig grupp: de äldre. Dagens utspel om att pensionärer ska få behålla 70 procent av lönen faller troligen i god jord i den grupp där S redan är som allra starkast jämfört med de andra partierna.

– När vännerna ringer ska du kunna tacka ja. När barnbarnen behöver, ska du kunna åka och krama om dem, löd partiledare och statsminister Stefan Löfvens budskap till den inte helt purunga publiken framför Almedalsscenen.

Oavsett vad det här säger om de mer långsiktiga framtidsutsikterna för S så är det svårt att inte få känslan av att man nu försöker surra fast blomsterlådorna och allt annat husnära inför en höststorm som man redan vet kommer ta med sig friggeboden och halva uteplatsen.

De äldre är förvisso en allt viktigare grupp i valet; en halv miljon fler 65-plussare får rösta i valet jämfört med början av 2000-talet, och de är allt mindre partitrogna, rapporterade SvD i januari.

Löfven själv börjar närma sig pensionsåldern, och det spekuleras i att han helt enkelt kommer gå i pension om S förlorar regeringsmakten i september. Då kommer en ny ledare – kanske Anders Ygeman? – ta över skutan på kongressen 2019.

Statsminister Stefan Löfven talar i Almedalen, 5 juli 2018. Foto: Susanne W Lamm / Epoch Times

Men det var sannerligen ingen krökt och stukad Stefan Löfven som klev ut på Socialdemokratins trygga hemmaplan på torsdagskvällen, inför 4 100 personer, och efter uppvärmning av självaste Lasse Winnerbäck. Tvärtom: om valet avgjordes av Almedalstalen skulle Alliansen och SD verkligen ha fått något att tänka på.

Löfven var ömsom otvunget humoristisk, ömsom emfatisk och kraftfull. Med tyngden av att vara den äldste av partiledarna bottnar han på ett helt annat sätt, särskilt när han refererade till sin barndom och sin hemtrakt.

– Jag blev bortlämnad som barn. Det finns tusen sätt mitt liv hade kunnat gå fel på […] Men jag fick växa upp i gemenskap, i trygghet, i Iris och Ture Melanders torp i Ångermanland, i en familj som älskade mig, i ett samhälle som inte räknade ut mig, utan gav mig stora möjligheter i livet.

Betydligt mer mekaniskt och lite trött lät det när den forne fackordföranden – som kanske aldrig tänkt sig bli statsminister – skulle försöka föra fram den officiella bilden av den senaste mandatperioden som en enda lång triumfmarsch.

Säkerligen skulle hans politiska motståndare ha en del att invända mot både siffrorna och hur de ska tolkas. Men även om allt det han sade skulle stämma i sak, så kvarstår faktum att S tycks gå mot sitt sämsta val sedan allmän och lika rösträtt infördes – i en period då det tveklöst går bra för Sverige rent ekonomiskt. Någonting måste de ha gjort fel i svenska folkets ögon.

Det är inte otroligt att det här var Löfvens tack-och-adjö-föreställning i Almedalen, och att han själv anar det. Det lätt nostalgiska och lite sorgsna anslaget fanns inte bara i Winnerbäcks texter, utan redan i talets inledning:

– Vi har alla en kort stund på jorden. Det är upp till var och en av oss att besluta vad vi vill göra av den.

Det återkommande budskapet att ”hålla ihop” var också både Lööfs och Sjöstedts mantra, och det är så här långt in i Almedalsveckan svårt att inte tänka att det primärt betyder ”mot Sverigedemokraterna”. Det gör så klart att det enande budskapet får en något ihålig klang, då SD nu tycks samla mellan en femtedel och en fjärdedel av Sveriges väljare.

Att ”Sverige utmanas av extremistiska krafter” som Löfven påstod, ackompanjerades förvisso effektfullt av Nordiska Motståndsrörelsens försök att störa både talet och andra aktiviteter under dagen. Men att ett par hundra antidemokratiska extremister, som inte visar några tecken på att bli så många fler, verkligen skulle "utmana" Sverige, känns faktiskt mer som något skönt och enkelt att samlas kring än en korrekt verklighetsbeskrivning. I vad mån han räknade in våldsbejakande islamism i utmaningen framgick åtminstone inte i talet.

Av alla partiledare var Löfven fram till talet den minst synliga under Almedalen – inte så konstigt kanske, med tanke på att han är statsminister mitt i en mycket svår valrörelse. Men trots att många ministrar och andra S-höjdare är på plats har S inte direkt lyckats bygga känslan av att en massiv, hejdundrande valspurt nu ska inledas. Deras främsta vallokomotiv verkar vara Aftonbladets Anders Lindberg, som twittrar intensivare och mer obarmhärtigt än självaste Donald Trump just nu.

I det läget satt Stefan Löfvens tal säkerligen väldigt fint. På valdagen får vi se om det var en svanesång eller en vändpunkt.

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen