William Morris var mer än en skapare av vackra tapeter. Han var boktryckare, bevarare av gamla byggnader, miljöaktivist och politisk agitator. Men han var också skapare av romantiska dikter och romaner, något som är rätt okänt, trots att det är hans författarskap som kanske mest påverkat vår tids kultur.
Människor kan ha olika drivkrafter här i livet. En del har drivkrafter som innebär att de är ”för” något. Det kan vara att skapa sig en förmögenhet eller att säkra mat för familjen inför den kommande veckan. Andra har drivkrafter som innebär att de är ”mot” något. Det kan innebära att de bekämpar betyg i skolan eller tobaksfria nikotinpåsar med fruktsmak. William Morris verkade ha en enda drivkraft: Han hatade allt han ansåg vara fult, och emedan han betraktade rätt mycket här i världen såsom varande frånstötande, anskrämligt eller åtminstone i avsaknad av såväl stil som smak, såg han sig tvungen att skapa sköna ting på alla livets områden för att ge människor en möjlighet att kliva in i en vackrare värld och vardag. Parallellt med detta skrev han också romaner, noveller och väldigt långa diktverk som alla syftade till att ge människor en glimt av hur människor borde vara, och hur en idealisk värld skulle kunna se ut. Hur lyckades han med detta sitt projekt? Lever hans verk kvar?
Man kan lätt få för sig att han var framgångsrik om man ser sig om i människors hem i västvärlden. Tapeter och tyger med mönster skapade av William Morris är ganska vanliga. Höjer jag blicken från tangentbordet just nu så betraktar jag William Morris-tapeten ”Iris”. Men jag är ganska säker på att William Morris inte skulle ha blivit nöjd med det utfallet. Han ville så mycket mer än att hans verk skulle klistras upp på väggarna i människors hem. Han skulle ha slitit sin yviga hårman om han hade vetat att hans intrikata mönster skulle pryda fodralen till mobiltelefoner en dag i framtiden. Det finns en tendens att människor ler medlidsamt när William Morris kommer på tal i dag, och säger saker som: ”Jaja, han ville väldigt mycket, men det arv han lämnade efter sig blev tapetrullar.” Kanske bottnar den inställningen i en nästan reflexartad misstänksamhet mot människor som i verklig mening vill förändra saker, och som likt Morris vill göra det genom att vrida klockan tillbaka i tiden. Dessutom är det nog så att vi har fått lära oss att man inte kan vara bra på allt, och att den som gapar efter för mycket inte bara kommer att mista hela stycket utan också sig själv. Men William Morris gav sig verkligen hän åt att försöka förändra och förbättra världen inom varje upptänkligt område, och det med en närmast manisk energi som faktiskt kan verka lite svårbegriplig i en tid då det talas om en kortare arbetsvecka.
