Är det missvisande att säga att Europa lever med en kombination av moraliskt högmod och strategisk naivitet? Vi talar gärna om värderingar, om den regelbaserade världsordningen, om solidaritet och historiskt ansvar. Men när det gäller de avgörande följderna, faktiska uppoffringar och den disciplin som krävs för att trygga säkerhet och suveränitet tvekar vi. Vill vi egentligen vara vuxna, eller bara leka vuxna utan att betala priset?
Kanske är det just i detta tomrum som den amerikanska signalen ska förstås. Inte som ett ultimatum, utan som en enkel fråga om mognad.
När jag i augusti skrev ”Körens falska toner om Ryssland” ställde jag frågan om vi verkligen kan fortsätta behandla ett militärt utmattat och ekonomiskt försvagat Ryssland som ett evigt expansivt imperium. Det som då avfärdades som kätteri börjar i dag låta förvånansvärt likt officiell amerikansk analys. Det amerikanska skiftet i synen på Ryssland är heller inte isolerat, utan en del av en större omprövning av hur mycket ansvar USA egentligen kan, eller vill, bära för Europas säkerhetstolkningar och hotbilder.
