När jag blickar tillbaka på den rödgröna terräng jag banat mig fram i inser jag att allt är sig likt. Det finns en genomgående grönröd sörja av gaphalsar och slashasar från bokstavsvänsterns testuggande till dagens Hamaskramande aktivister. Palestinademonstranter gör campingläger av stadens parker och lämnar efter sig en stank av urin, när de måste bäras bort, skriver Unni Drougge.

På senare tid har jag fått beska gliringar från folk på vänsterkanten som beskyller mig för att ha blivit högerextrem och radikaliserad. En del har gått så långt som att kalla mig rassenazze och andra glåpord ur vänsterns favoritsortiment. Det är i och för sig inget nytt. Ända sedan jag i unga år kom ut som vänsterradikal har jag fått vänja mig vid att bli tillplattad i den trånga åsiktskorridoren.

Det började redan när jag som nyfrälst och stjärnögd bänkat mig på ett seminarium som anordnades av Revolutionära marxisters förbund. Efter en lång och knastertorr föreläsning om Fjärde internationalens revolutionära potential var jag dum nog att räcka upp handen och ställa en fråga. ”Det där lät lite väl luddigt”, fnös den självsäkre chefsideologen uppe från podiet, medan han såg ner på min 18-åriga uppenbarelse som rodnade av skam över att inte ha hunnit läsa igenom hela Partisanbiblioteket. En kort tid därefter skulle teoretiska hårklyverier komma att klyva denna lilla trotskistiska enklav till två stridande fraktioner – Förbundet Kommunist respektive Kommunistiska arbetarförbundet. Det här utspelade sig nämligen vid den tiden då bokstavsvänsterns enda utväg ur de heta dispyterna om den rätta vägen till det kommunistiska paradiset blev att föröka sig genom delning.