Vi uppmanas att lära oss av historien, men alltför ofta betyder en sådan uppmaning ungefär detta: ”Du ska tycka som jag, och här är en banal historisk parallell som bevisar min poäng.” Men om vi nu genuint vill lära oss av historien – och inte bara upprepa någon politisk läxa som ingår i något påbjudet narrativ – vad är det då vi kan lära oss?
”Världen av igår” av Stefan Zweig är ett uppburet memoarverk som blickar tillbaka på det gamla Europa från en äldre, judisk författares utsikt under andra världskriget. Det är lätt att förstå varför boken är populär, för den är lättläst, vacker, välskriven och dessutom högst kompatibel med den nu rådande ideologin. Zweig förespråkar framsteg och humanism, han ser tillbaka på det gamla Habsburgska Wien med en stor ömhet, och han fördömer totalitära ideologier och nationalism. Ändå blir jag under läsningen intresserad av det som Zweig avfärdar. Jag hade velat förstå mer av de duellerande, supande, brutala studenter på Wiens universitet som Zweig, högst förståeligt, fruktade och såg ner på.
Det han målar upp är fantastiskt intressant. Jag hade kanske inte fått ut så mycket av boken för 25 år sedan, men efter att på senare år ha utvecklat en stark relation till eran han beskriver blir det fascinerande att genom honom träffa inte bara legender som Rodin, Rilke och Freud, utan även till exempel Rudolf Steiner, Theodor Herzl och Hugo von Hofmannsthal. Personer vars liv och verk jag mött på olika sätt, via olika intressen – konst, andlighet, politisk historia – dyker plötsligt upp som människor. Boken handlar inte om någon av dem per se – de råkar bara vara där, men man får en skarp, välformulerad betraktares bild av dem, som människor, av någon som träffade och kände dem.
