När vi inte vet vad vi ska prata om kommer samtalen gärna in på väderutsikterna. Men vet vi riktigt vad vi pratar om numera – eller återger vi bara vad termometern visar eller vad som sagts i väderleksrapporter?
Aldrig har vi väl talat om klimatet lika mycket som vi gör nu. I tidningar och tv förklaras ständigt för oss att domedagen närmar sig; då kommer savannen att bli öken och polarisarna att smälta. Vi kommer kontinuerligt att plågas av skyfall som på timbasis växlar över i mördande hetta. Men ändå har vi faktiskt aldrig talat om vädret så lite som vi gör i dag. Jo, jag vet, det är ett ständigt utbyte av åsikter människor emellan om hur varmt eller kallt det är – men de talar inte i verklig mening om vädret. De rapporterar bara vad termometern visar för tillfället.
I ungdomen tillbringade jag några månader i en studentlägenhet i Paris. Jag delade den med en libanesisk falangist och en nyzeeländsk maoist. Eftersom de representerade var sin extrem position på den politiska skalan fick jag för en gångs skull uppleva att jag befann mig i mitten på den axeln. Men vi pratade för husfridens skull aldrig om politik, utan diskuterade i stället att det denna sommar regnade konstant i Paris. Inget hällregn, det var mer ett melankoliskt, nästan motvilligt småstrilande, och dropparna hade en tunn, mjukrosa lyster. Libanesen livades upp av detta, eftersom han kom från ett av solen sönderstekt land. Han kunde vandra runt i timmar och återkom med kläder som hängde som väl använda disktrasor på hans kropp.
