Stockholms Handelskammare hävdar i en rapport att det krävs fler höga hus för att ”positionera” Stockholm. Detta skulle dock tvärtom leda till att Stockholms unika stadsbild med dess historiska silhuett skulle gå förlorad för alltid, skriver Kristina Berglund, arkitekt och adjungerad styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen.
Rapporten ”En stad att se upp till – om höga hus, märkesbyggnader och ett Stockholm som vågar synas” hänvisar till städer runt om i världen som ”tar i från tårna för att göra sig attraktiva”. Den är fylld av dagens slagord som vittnar om liten förståelse för Stockholms vackra stadsbild, framvuxen enligt europeisk stadsbyggnadstradition. Man talar om ”märkesbyggnader som får sticka ut” och ”att sätta Stockholm på kartan”. En uppmaning är: ”Blicka framåt, blicka bakåt, men framför allt – se upp.” Det hävdas att det är god ekonomi att bygga på höjden tack vare höga markpriser och att höga hus kan ge ”himmelska affärer” för byggherrarna trots ökade byggkostnader. Man påtalar att de höga hus som finns i Stockholm i dag inte utgör en sammanhängande skyline och menar att ”i stället för att jaga enstaka spektakulära torn kan nästa steg vara att låta hela stadsdelar bära rollen som märkesstad”.
Ett centralt uttryck i riksintresset för Stockholms innerstad (av värde för hela nationen) är stadens sammanhållna stadssilhuett ”med den begränsade och jämna byggnadshöjden där endast ett fåtal byggnader höjer sig över mängden”. Än så länge är de höga husen enstaka och i de flesta fall väl placerade accenter i stadsbilden jämte kyrktornen och andra märkesbyggnader. De nyexploateringar som Handelskammaren förespråkar skulle leda till kraftiga skalförskjutningar och förvanskningar i stadsmiljön. De under sekler framvuxna enastående stadsvyerna med de historiska silhuetterna i behaglig skala som avspeglas mot alla vattenytor skulle kraftigt förändras. Med allt fler skyskrapor och mycket höga hus, kanske dessutom med sammanhållen skyline, skulle karaktären i stadsbilden som helhet successivt bytas ut. Oersättliga kulturvärden skulle gå till spillo.
Höga hus hör inte hemma i våra äldre stadskärnor.
Erfarenheten visar att miljöer med höga hus inte skapar det levande stadsliv som Handelskammaren skriver om, bland annat på grund av ogästvänligt lokalklimat. Vindhastigheten i markplanet vid höga hus kan bli flera gånger högre än i områden med lägre bebyggelse. Dessutom ger höga hus långa slagskuggor på gator och gårdar, vilket ytterligare spär på kylan och minskar benägenheten till utevistelse. Höga hus är i dag en metod för att maximera exploateringen, vilket uppnås genom att samtidigt negligera behovet av grönytor och sol och ljus i bostäderna. Höga hus är också mindre lämpliga för bostadsändamål, eftersom de ger en anonym och otrygg miljö som leder till att barns utevistelse minskar till skada för deras hälsa och utveckling. Vi ska väl inte planera för ett nytt ”bakgårdselände”, med mörka och fuktiga miljöer? Människans mått och förmåga – att se, höra, röra sig, känna trygghet – bör vara utgångspunkten för all stadsplanering. Även med lägre hushöjder kan en effektiv exploateringsgrad uppnås.
Handelskammaren bortser helt från att Stockholm är en del av en region. Stockholms stad omfattar inte mer än 3 procent av regionens yta men planerar en årlig tillväxt på mellan cirka 35 och 50 procent av det totala behovet av nya bostäder i regionen. Enligt den regionala utvecklingsplanen planeras tillväxt av åtta regionala kärnor med goda förbindelser in till stadskärnan. I stället för att överexploatera stadskärnan i sådan omfattning att kulturvärden raseras och effekten blir en dålig stadsmiljö bör tillväxten i högre grad hänvisas till dessa kärnor. Utveckling av regionala kärnor i Skåne visar att när man ”bygger stad” i de regionala kärnorna, med bostäder, arbetsplatser, service och kultur, vitaliseras regionen och resandet minskar totalt sett, vilket är en stor vinst sett ur ett miljöperspektiv.
Höga hus hör inte hemma i våra äldre stadskärnor. Historiska misstag, som de planerade men som tur var stoppade rivningarna i Gamla stan på 1800-talet och under 1920- och 30-talen och de omfattande rivningarna av stadskärnorna på 1960-talet, visar att man alltid inför nya stora förändringar bör fråga sig ”på vilket sätt tänker vi fel nu?” Det är ett synnerligen märkligt påstående att Stockholm skulle behöva ”sättas på kartan” med skyskrapor för att mer likna andra huvudstäder i världen. Stockholm är med sin harmoniska stadsbild, framvuxen under sekler, en av världens vackraste huvudstäder. Uttalandet visar en anmärkningsvärd oförståelse för Stockholms enastående historiska och kulturmiljövärden, och vilken betydelse dessa unika värden har för stadens attraktionskraft.
Kristina Berglund
Arkitekt SAR/MSA Adjungerad styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen
