Vad innebär det att filosofera? Vi tittar på denna fråga genom två nya översättningar av verk av Friedrich Hegel och Martin Heidegger. Filosoferna förenas i att ge tänkandet en ödesmättad ställning i vårt liv: hos Hegel som utveckling av världshistorien och hos Heidegger som en garant för människans värdighet i en söndrande tid.
Filosofi är på många sätt en anspråksfull syssla som först med tiden delades upp i mindre enheter. Under antiken tillhörde ämnen som fysik, biologi, psykologi och sociologi filosofin – de gränsdragningar som vi i dag ofta tar för givet fanns inte i det kollektiva medvetandet. I och med denna filosofins mångfald blir vad den egentligen ska ägna sig åt en väsentlig fråga. De tyska filosoferna Friedrich Hegel (1770–1831) och Martin Heidegger (1889–1976) ägnade frågan sitt fokus, och båda två satte andan för stora delar av den filosofi som bedrevs under deras sekel. Nu har Bokförlaget Augusti givit ut Hegels ”Inledning till föreläsningar om filosofins historia”, och Bokförlaget Faethon har utgivit ”Inledning till filosofin” av Heidegger.
Låt oss börja med Hegels föreläsning, som han återkommande höll från 1805 fram till sin död. För Hegel handlar filosofin om ”världsanden”, och med ande menar han inte primärt något övernaturligt – även om hans tro på anden kommer av en förvissning om försynen – utan den samlade mänskliga, eller kanske snarare västerländska, kunskapen. Han skriver att ”tron på andens makt är filosofins första betingelse”. Att utforska filosofihistorien blir därför att närma sig filosofin som sådan.
