”Han är vrång och omöjlig att få i säng.” Orden uttalas föraktfullt, som om människan det handlar om bara är ett problem. Tyvärr är det här inte ovanligt på arbetsplatser med uppgift att ta hand om svårt sjuka människor. När respekten för den enskilda människans värdighet blir en bisak är arbetsplatsen osund. Skuld och skam lastas på patienter, i stället för på dem som har ansvar, ledare och beslutsfattare.

Poeten Bob Hansson har formulerat värdegrundens kärna med orden: ”Ingen är högre än sin lägsta tanke om den andre.” De orden borde broderas på vår tids stramaljtavlor och sättas upp i varje inrättning för vård och omsorg. Som ung gjorde jag praktik på ett elevhem för personer med intellektuell funktionsnedsättning, där personalen inte drog jämt. I stället för trygghet fanns en förtryckarkultur där makt blev viktigare än utveckling. Som praktikant förväntades jag att inordna mig och välja sida. Så här i efterhand känner jag stolthet över att jag vågade ifrågasätta, trots den uppenbara risken att bli underkänd.

I närtid berättade en sjuksköterska att hon hade råkat höra när personalen talade oerhört nedlåtande om hennes pappa som drabbats av Alzheimer. Det är oprofessionellt, oetiskt och oacceptabelt. När sjuksköterskan påtalade problemet för ledningen fick hon svaret att det var svårt att göra något åt, eftersom de som snackade skit var nära kompisar med chefen. Tyvärr handlar det här inte om olyckliga tillfälligheter. Forskningen är tydlig, vårdpersonalens attityder är avgörande både för bemötande och resultat. Förfärligt är också att patienter med psykisk sjukdom eller demens oftare än andra bemöts på ett negativt sätt. Språket är centralt, till exempel när någon beskriver en patient som ”omöjlig” eller ”svår”, i stället för att ställa frågan: Varför vill inte personen sova? Är det smärta, rädsla eller oro? Då försvinner professionalismen och förutsättningarna att hitta rätt åtgärd. Studier visar också att metaforer som ”barn på nytt” bidrar till stigma och sämre bemötande. Det här är med andra ord inte bara en moralisk fråga, utan en fråga om patientsäkerhet.