Riksdagspartierna blundar för att EU-frågan har blivit en belastning eftersom elitstyret har bidragit till att politiken ofta saknar förankring hos befolkningen. Läget förvärras av att vi har överförtjusta partiledare som gör allt för att passa in och vara bäst på samverkan och att ta hänsyn till unionens krav. Småpartiernas ledare har helt tappat kontakten med väljarna.
Valrörelsen närmar sig och det är med viss fasa jag ser den komma. Polariseringen och de avgrundsdjupa klyftorna mellan blocken är oroväckande. Det visar sig i försöken till samverkan och framför allt i opinionsundersökningar. Väljarnas protestparti SD växer, inte minst för att påhoppen från vänsteroppositionen har ökat. Samma mönster som tidigare. Men också de traditionella höger- och vänsterblocken skakas i sina grundvalar. Varken Magdalena Andersson (S) eller Ulf Kristersson (M) har en trygg politisk bas att bygga en regering på. Det skakar även för riksdagens småpartier. Absolut värst är det för Liberalerna och Kristdemokraterna; båda ligger under fyraprocentsspärren. Men även Centerpartiet har problem; Anna-Karin Hatt har inte lyckats lyfta partiet. När hon nyligen informerade väljarna om att hon aldrig kommer att samarbeta med Tidöpartierna på grund av SD så förde hon Centern tillbaka till Annie Lööfs kategoriska politik om ”den breda mitten”. Vänstern är också utesluten. Socialdemokraternas regeringsalternativ är nu precis likadant som den politik som bidrog till att de förlorade valet.
Vad innebär detta för Sverige? Vi lever i en tid då högerpopulismen växer sig stark i världen, där säkerhetsläget är osäkert och drömmen om fred har förvandlats till rädsla för krig och en gigantisk upprustning. Mitt i allt detta kollapsar våra partier, kampen om makten blir viktigare än ansvaret för landet. Jag måste ställa frågan: Har vi de politiker vi förtjänar?
