Vill vi i det lilla formatet studera den förtryckarstruktur som vanligtvis kännetecknar totalitära stater rekommenderar jag tjänstgöring åt en idéburen organisation. Eldsjälar som med brinnande engagemang har försökt bidra till en bättre värld som välgörenhetsinrättningar säger sig stå för, har i stället skyfflas bort som utbrända vrak med krossade illusioner.
De svåra arbetsförhållandena inom ideella organisationer är ingen hemlighet. Hög personalomsättning, ökad utbrändhet och stora sjukskrivningstal är ett etablerat faktum enligt flera studier (Deng et al. 2021). De egentliga orsakerna har forskningen däremot inte kunnat fastställa. Men vad är det då som driver de idéburna verksamheterna? Och vad är det som får människor att söka sig dit?
För det första är den ideella sektorn en förstelnad kvarleva av ett folkrörelseengagemang som brann för demokrati och rättvisa men vars enda återstående existensberättigande är illusionen om den eld som en gång brann. Det är den illusionen som hålls vid liv, som utgör lockbetet för såväl idealister som bidragsgivare. Dessa kvarlevor av folkrörelsernas breda, behjärtansvärda gräsrotsarbete står också för en icke så oansenlig del av BNP. Många som annars skulle ha behövt söka försörjningsstöd kan i stället hitta en generösare födkrok på en idéburen organisation. Den ideella sektorn är alltså i mångt och mycket en uppsamlingsplats för både idealister som vill slåss för att uppnå en tryggare värld och för egoister som vill slåss för att uppnå en säkrare maktposition. Men idealism och maktbegär är en riktigt usel kombination, och därför tar det hela en ände med förskräckelse för den blåögda idealisten när hon bit för bit brutits ner av maktspelets raffinerade vapenarsenal – det vill säga exakt de förtryckarmekanismer som organisationen säger sig vilja bekämpa.
