Med de spärrar som de nuvarande riksdagspartierna har skapat är det inte tänkt att nya partier ska konkurrera med de gamla. Därför måste detta hinder minskas genom valsamverkan, skriver civilekonomen och medgrundaren till Sverige i valsamverkan.se, Lars Bernhoff, i en replik till Magnus Sterky.

Det är lätt att komma överens om att det svenska valsystemet inte fungerar. Den viktigaste frågan blir därför vad vi kan göra åt det som har en realistisk chans att fungera. Att låta svenska politiker bli som de engelska, det vill säga att de ska kämpa som agitatorer i sina egna valkretsar, som Magnus Sterky föreslår i Epoch Times nummer 20 för 2024, är i flera avseenden en önskedröm.

Problemet är från start att det är väldigt få som är invalda för att de är folktalare, med god kompetens för genomtänkt argumentation och retorisk skicklighet. De flesta är som artikeln indikerar invalda som lydiga knapptryckare. Det passar nuvarande partiledningar.

Deras positioner är ganska ohotade så länge partibidragen, i de flesta fall, är mångfalt större än medlemsavgifterna från de få som vill delta i de toppstyrda partierna. Det är dessa statsstöd som riksdagspartierna röstade igenom till sig själva som har medverkat till deras låga intresse för nya självständigt tänkande personer till fördel för ”broilers” från ungdoms­partierna. Det är orealistiskt att tro att partierna som skapat nuvarande problem ska komma med en lösning som förändrar allt, så att partiledningarna själva tappar både makt och kontroll.

Grundproblemet kan härledas till att medborgarna, det vill säga väljarna, har funnit att de trots politiskt intresse inte är beredda att gå in i partier som favoriserar lydiga broilers på bekostnad av sakkunskap i viktiga ämnen.

Nya partier behöver konkurrera ut de gamla för att visa att medborgare blir lyssnade på.

Till skillnad från Magnus Sterky är vi flera som anser att en möjlig lösning är att låta små och nya partier få en chans att komma in i riksdagen. Med de spärrar som de nuvarande riksdagspartierna (ej SD) skapat är det inte meningen att nya partier ska konkurrera med de gamla. Därför måste detta hinder minskas genom en valsamverkan. Ett nytt parti kan i ett riksdagsval knappt nå två procent, och hälften av deras potential försvinner efter­­som sympatisörerna inte vill slänga bort sina röster om det inte är troligt att spärren på fyra procent kan nås.  

Dagens partier var tvungna att starta som folkrörelser. Det måste kännas skamligt att de i dag inte verkar vilja ha medlemmar som kan tillföra den markkontakt som i längden avgör ett partis existensberättigande och framgångsfaktor. Att till största delen leva på subventioner brukar alltid skapa fel prio­riteringar och brist på lyhördhet för marknadsförändringar. Marknaden är vi väljare. Vi ”köper” inte deras prestationer men är i praktiken tvungna att rösta på dem.  

Nystartade partier är helt beroende av sina medlemmar. Med fler medlemmar hade förankringen hos väljarnas verklighet varit mycket bättre. Nya partier behöver konkurrera ut några av de gamla för att visa att medborgare blir lyssnade på. Då kommer många fler att vilja delta i det politiska livet och rekryteringen till riksdagen kan förbättras. Dessa nya partiers respekt och samspel med sina medlemmar kan peka ut vägen för hur framtidens politik kan bedrivas. I dag kan och måste folkrörelser skapas och fungera med digitala hjälpmedel.

Det är därför som det har skapats ett politiskt projekt med ett paraplyparti, Sverige i Valsamverkan(.se). Dit kan framtidens partier ansluta sig. De blir då omedelbart ett sannolikt riksdagsparti, men helt självständiga. Då måste även media öppna sitt intresse, något som annars är nästan hopplöst svårt för de små men välbehövliga förnyarna av svensk politik att uppnå.

Lars Bernhoff
Civ ekon, MBA 
Medgrundare till Sverige i valsamverkan.se

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.