Ofta förknippas frågan om det fria kulturlivet med principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur, en riktlinje som burits upp av en bred politisk enighet i Sverige. Principen definieras vanligtvis som att politiker ska ge förutsättningar för skapande, men inte styra innehållet och hindra konstnärer från att granska politiker och samhället. Men ligger ansvaret för att konstnärer kan skapa fritt och utan styrning endast hos politikerna? Hur öppensinnat är det svenska kulturlivet?
Storstädernas teaterhus och kulturinstitutioner marknadsför produktioner med hjälp av bilder på nakna skrikande människor som pekar långfinger och vältrar sig i en dunkel dystopi. Webbsidor och affischer signalerar dekadens och stundtals ett samhällsförakt. Kapplöpningen om publikens intresse tycks inte sky några medel för att fånga blicken hos nutidens skrollande kulturkonsumenter. I ett flöde av distraktioner blir det sensationella tidens melodi.
Det ena ekorrhjulet övergår i det andra – för en stund byts vardagens slit ut mot det spektakulära kulturlivets pariserhjul. Anrika teaterhus som tagit upp kampen mot streamingtjänsterna blandar politiska budskap med glitter, glamour och ekivoka utspel. Shakespeares dramer förvandlas till mer samtida dysfunktionella familjer och till politiserade landskap, och saluförs som provokationer mot samhällsstrukturen och dess normer. Eftersom de flesta större teaterhus kör på i samma stil blir provokationen i sig en scenkonstnärlig norm, där nya narrativ skapas för vad som är gångbart och politiskt korrekt.
