Förslagen i Tidö 2.0 innebär en liberal omställning där statligt kulturstöd ersätts med privata initiativ. Men ett sådant skifte hotar folkbildningen, urholkar public service och minskar jämlikheten i tillgången till kultur, skriver läraren Lars Olofsson.
Det föreslagna Tidö 2.0-paketets ideologiska huvudspår är att dra ned statens roll, premiera privat finansiering och omstrukturera det offentliga kulturstödet.
Genom denna mer moderat liberala utgångspunkt riskerar förslagen att undergräva kulturens och civilsamhällets demokratiska funktion, likrikta kulturutbudet och slå hårt mot de mest behövande grupperna i samhället. Kultur får inte bara vara roande marknadsgodis utan en offentlig resurs som stärker social sammanhållning, jämlikhet och demokratisk bildning.
Generella nedskärningar i anslagen till statliga medier, och på sikt en successiv halvering av resurserna samt en utredning om samgående mellan SVT och SR riskerar att urholka oberoende public service, pressa fram ett mer kommersiellt innehåll och minska bevakning av lokala och kritiska perspektiv. Nedläggning av UR hotar elevernas och lärarnas likvärdiga tillgång till pedagogiska program och undervisningsstöd, något som slår särskilt hårt i skolor med svaga resurser.
Att skära i bidragen till folkbildningen, avveckla Folkbildningsrådet och successivt fasa ut studieförbunden innebär ett angrepp på folkbildning och ett livslångt lärande. Folkrörelser och studieförbund får inte bli ett konsumtionsobjekt för den kulturella marknaden – de måste vara platser för bildning, av alla de slag. En reträtt från offentlig finansiering riskerar att koncentrera kulturellt kapital till redan privilegierade grupper.
Indragningen av mediastöd har redan minskat den lokala journalistiken.
Förslaget att ersätta enprocentsmålet och införa mer behovsstyrda eller marknadsprövade modeller för offentlig utsmyckning öppnar för godtycke och privatisering av det offentliga rummet. Offentlig konst och kultur i det offentliga har stor demokratisk betydelse – de bär identitet, gemenskap och tillgänglighet för alla, inte bara för dem som kan betala.
Användandet av allmänna arvsfondens kapital till det civila försvaret är exempel på ett instrumentellt synsätt där kulturens långsiktiga investeringar i socialt kapital offras för att frigöra medel till andra ändamål. Det riskerar att försvaga innovations- och nydanande verksamheter som ofta börjar i civilsamhället, särskilt bland unga och marginaliserade grupper.
Indragningen av mediastöd har redan minskat den lokala journalistiken, den granskande journalistiken och mångfalden. En stark demokrati kräver ett mångfacetterat medielandskap, inte ett där statliga resurser krymps till förmån för kommersiella jättar eller där stöd bara ges efter strikt marknadsmässiga kriterier.
Kulturdelen i Tidö 2.0 känns även den som en ideologisk liberal reträtt från välfärdssamhällets ansvar att trygga jämlik tillgång till kultur, bildning och oberoende medier. Jag försvarar inte bevarandet av kultur av enbart sentimentala eller elitistiska motiv – jag ser kulturstöd som en investering i demokrati, bildning och social sammanhållning. Rätt väg vore att reformera och effektivisera det offentliga stödet, öka insynen och bekämpa korruption och särintressen – utan att avveckla de strukturer som ger hela folket tillgång till kultur, kunskap och kritisk granskning.
Om målet är att stärka civilsamhällets självständighet och kulturella mångfald måste reformerna gå i riktning mot en mer rättvis, behovsbaserad och långsiktig offentlig finansiering, kombinerad med tydliga krav på transparens och demokratiskt ansvarstagande – inte en ensidig privatisering och nedmontering av offentliga institutioner.
Lars Olofsson
Lärare i matte, fysik och data
Pensionär
