Unescos krav på ”minimala utbildningsstandarder” och ”ansvarighet inför staten” kan i praktiken innebära att skolor som bygger på kristen, humanistisk eller annan särskild inriktning tvingas anpassa sig till en globalt fastställd norm – eller stänga, skriver entreprenören Tobias Hietala.
När FN:s utbildningsorgan Unesco nu kräver att världens regeringar ska reglera och övervaka hemundervisning sker det under parollen ”mänskliga rättigheter”. Men bakom den polerade ytan döljer sig något betydligt mörkare – ett globalt försök att centralisera makten över barns utbildning, värderingar och fostran.
Men det stannar inte vid hemundervisning. De få friskolor som fortfarande erbjuder alternativa pedagogiska eller värdebaserade inriktningar riskerar också att dras in i samma kontrollnät. Unescos krav på ”minimala utbildningsstandarder” och ”ansvarighet inför staten” kan i praktiken innebära att skolor som bygger på kristen, humanistisk eller annan särskild inriktning tvingas anpassa sig till en globalt fastställd norm – eller stänga.
Den nya rapporten ”Homeschooling through a human rights lens” uppmanar länder att införa obligatorisk registrering av hemundervisade barn, statliga utvärderingar, hembesök och enhetliga utbildningsstandarder. Dessutom ska undervisningsinnehållet följa FN-godkända värderingar.
I praktiken innebär det att stater får mandat att avgöra vad barn får lära sig – och vad som är ”rätt” sätt att tänka.
Föräldrarollen reduceras till ett ideologiskt problem som staten ska ”korrigera”.
Unesco påstår att hemundervisning måste ”främja globalt medborgarskap” och ”respekt för mångfald”. Vackra ord, men i praktiken betyder det att FN vill fastställa vilka värderingar alla barn ska formas av – oavsett föräldrars tro, tradition eller livsåskådning.
Rapporten varnar för ”dogmatisk” religiös undervisning och påstår att mödrar som undervisar sina barn i hemmet riskerar att ”befästa skadliga könsroller”. Föräldrarollen reduceras till ett ideologiskt problem som staten ska ”korrigera”.
Att den ansvarige för rapporten, Gwang-Chol Chang, tidigare arbetat vid Nordkoreas utbildningsministerium gör saken inte mindre absurd. Att en före detta representant för en av världens mest slutna diktaturer nu ska definiera mänskliga rättigheter i utbildningsfrågor är ironiskt – och skrämmande.
FN:s dokument avslöjar en djupare konflikt mellan två synsätt. Den ena – Unescos – menar att rättigheter tilldelas av staten och därför kan villkoras. Den andra – den klassiska västerländska – menar att rättigheter är medfödda och oförytterliga.
När Unesco kallar staten för den ”huvudsakliga ansvarsbäraren” för barns utbildning, flyttas makten från familjen till myndigheten. Det är samma tankemönster som kännetecknar alla system där staten anser sig ha rätt att forma medborgarens inre övertygelser.
Hemundervisning har i många länder blivit ett sätt för föräldrar att skydda sina barn från politiserad undervisning, mobbning eller ideologisk styrning. Inte minst i våra grannländer. Forskning visar dessutom att dessa barn ofta presterar bättre akademiskt och socialt. Ändå betraktas dessa föräldrar som misstänkta – som om deras vilja att ta ansvar vore ett brott.
Sverige är redan ett av världens mest restriktiva länder när det gäller hemundervisning. Sedan skollagen 2011 i praktiken förbjöd den, har svenska familjer tvingats fly landet för att kunna undervisa sina barn enligt sina villkor.
Unescos rapport ger nu ideologiskt bränsle åt denna utveckling. I ett land där staten redan har stark kontroll över skolväsendet och barns värdegrund, riskerar FN:s ”rekommendationer” att användas som argument för ännu hårdare reglering.
När FN talar om ”värderingsstyrd utbildning” handlar det inte om tolerans, utan snarare om likriktning. Friskolor som uppmuntrar självständigt tänkande, lokal förankring eller moralisk fostran riskerar att betraktas som avvikande. Det är en farlig utveckling i ett land där mångfald på pappret hyllas, men i praktiken motarbetas.
Det är hög tid att ställa frågan: Om staten, med FN:s stöd, definierar vad som är ”kvalitativ utbildning”, vad återstår då av föräldrars och skolors frihet?
Att få upp hemundervisning på den politiska agendan igen är svårt i ett Sverige där självständighet ofta misstänkliggörs. Men om vi inte gör det nu så kommer den friheten snart att vara en historisk fotnot – en relik från en tid då föräldrarätten och familjen var självklar och barnets fostran sågs som ett heligt ansvar – inte en administrativ uppgift under byråkratisk tillsyn.
Tobias Hietala
Dokumentärfilmare
