Från att ha setts ner på och förlöjligats ska svensk kultur äntligen få den pedagogiska piedestal där den hör hemma. Kulturkanon är folkets rätt, inte elitens lekstuga. När regeringen nu presenterat listan över 100 verk som utgör Sveriges kulturkanon har debatten återigen blossat upp. Eliten har i decennier förnekat svenskheten och lämnat nyanlända utan en gemensam berättelse att kliva in i. Men nu tar regeringen ansvar genom att vilja skapa en kulturkanon – en grund där både gamla och nya medborgare kan sätta sina fötter och bli en del av Sverige.

En kulturkanon är alltid nationalistisk. Den definierar vad som är vårt, vilka berättelser och verk som bär upp känslan av ett gemensamt ”vi”. Det är själva syftet. Och det är inget problem. Som Lars Trägårdh sagt: det handlar om en demokratisk nationalism – ett medborgarkontrakt som bygger på kultur, språk och gemensamma referenser snarare än etnicitet. Trägårdh sade det bra: alla ska ha tillgång till det kulturella kapitalet.

Eliten har i årtionden gjort sitt bästa för att riva ned detta kontrakt. Svenskhet har förlöjligats som en farlig konstruktion, flaggan gömts undan och nationaldagen reducerats till ett tomt jippo. Samtidigt har man öppnat gränserna och bjudit in människor från hela världen – men utan att ge dem något att landa i. Om det inte finns en berättelse att kliva in i, varför skulle någon då anpassa sig? Resultatet har blivit parallellsamhällen, rotlöshet och en integration som aldrig lyckas.