Vi är framme i Pisochyn – en liten stad utanför Charkiv. Vi åker genom gator med små trähus och vägar med hål djupa nog att ibland gömma en hel man. På sina platser syns spåren av kriget – trasiga fasader, buckliga plåttak och rester av granatsplitter. Allt blir en skarp påminnelse i den varma sommardagen om varför vi är här.
Kommunchefen tar emot oss i stadshuset och håller ett långt föredrag. Han berättar om kriget, om återuppbyggnaden och om barnen. 6 800 flyktingbarn har kommit hit, de flesta från Donbas – men långt ifrån alla kan undervisas. Det han säger får mig att bryta ihop.
Mina tårar rinner när han visar filmer från dagarna efter de ryska härjningarna – gator fyllda av rök och skrik, brandmän och ambulanspersonal som sliter för att rädda liv. Föredraget tar all min energi och luft. Jag försöker gå ut i solen för att hämta mig, men det är svårt. Det är så många delar av detta krig som inte går att greppa – modet, styrkan och den jävla anamma som driver det ukrainska folket.
