När USA:s utrikesminister Marco Rubio talade vid Münchens säkerhetskonferens den 14 februari möttes han av stående ovationer. Hans budskap var lika enkelt som laddat: Amerika är ”ett barn av Europa”, och deras öden är ”sammanflätade”. Det var ord som uttryckte respekt, samhörighet och historisk kontinuitet. Reaktionen i salen vittnade om en lättnad. Som om något som länge legat outtalat nu äntligen hade formulerats på ett sätt som kunde accepteras.
Kontrasten mot föregående år var slående. Då stod vicepresident JD Vance på samma scen och levererade ett budskap av helt annan karaktär. Han talade inte om samhörighet, utan om förfall. Europa, varnade han, riskerade att underminera sina egna demokratiska fundament genom att begränsa yttrandefriheten, fjärma sig från sina medborgare och förlora förtroendet för sina egna institutioner. Reaktionen blev chock, indignation och anklagelser om ett ideologiskt angrepp på den transatlantiska relationens själva grund.
Skillnaden mellan dessa två ögonblick säger något väsentligt. Försoningens språk är ofta mer välkommet än konfrontationens. Men historien visar att verklig självrannsakan sällan uppstår ur bekräftelse utan ur friktion.











