I flera tidigare artiklar – bland annat ”Den betingade reflexen på den politiska lögnen”, ”Sanning och politik – en omöjlig kombination” och ”Socialdemokraternas sanning i minneshålet” – har jag återkommit till samma fråga: vad händer med ett samhälle när politiker inte längre känner något större behov av att tala sanning?
Jag har då varit särskilt kritisk mot Sveriges största parti och dess ledare Magdalena Andersson. Det beror inte på partifärg utan på något mer grundläggande: när den som har störst inflytande också bidrar till att tänja på fakta och sakförhållanden får det konsekvenser långt bortom den dagliga politiska polemiken.
Höstens val närmar sig och mycket talar för en hård valrörelse. Angrepp och överdrifter hör till spelet. Men det finns en punkt där överdriften övergår i något annat – en vana att behandla sakförhållanden som ett material som kan formas efter det politiska syftet.









