I min förra text, Den betingade reflexen på den politiska lögnen, beskrev jag hur politiska lögner inte längre är olyckor i arbetet utan medvetna metoder. Men bakom dessa metoder finns en djupare fråga: är sanning och politik överhuvudtaget förenliga? Om politisk makt belönar den som behärskar berättelsen, medan sanningen kräver en lojalitet bortom nyttan, är det då ens rimligt att tro att politikern kan vara en sanningssökare?

Politikens grundlogik talar emot det. Sanningen är trög, politiken är snabb. Sanningen är okontrollerbar, politiken bygger på kontroll. Sanningen kräver att man accepterar verkligheten sådan den är, och politik kräver ofta att man formar den så som man önskar att den vore. Därför blir sanningen sällan ett redskap för politikern, utan snarare ett hinder.

Det finns politiker som går in i sina uppdrag med ärliga intentioner. Men makten har en egen tyngdlag. Den drar till sig försvar, undanflykter och förenklingar – och till slut en allt större tolerans för att säga det som fungerar i stället för det som är sant. Det sker inte genom plötsliga moraliska språng utan genom små steg där sanningen gradvis förlorar sin prioritet. Till slut återstår bara en sorts teknisk relation till verkligheten, och man använder den när den tjänar syftet och undviker den när den stör. Själva partitillhörigheten gynnar inte heller sökandet efter det som faktiskt är sant; att driva sin egen linje utifrån övertygelse straffar sig och ger sällan framträdande positioner. När partipiskan viner i luften blir övertygelsen – och i värsta fall också sanningen – det som får stryka på foten. Sakta men säkert vänjer sig politikern vid att prioritera det som bäst gynnar karriären.