George Orwells 1984 beskriver hur Winston Smith manipulerar historien på Sanningsministeriet för att passa Partiets skiftande narrativ. Den dystopiska visionen känns kusligt relevant när vi betraktar Socialdemokraternas hantering av sin egen historia – särskilt i migrationsfrågan.
Partiet har gjort en dramatisk resa: från att försvara en närmast gränslös invandringspolitik till att i dag driva en av Europas mest restriktiva linjer. Omsvängningen är i sig inget märkligt. Politiska partier måste anpassa sig efter verkligheten. Men Socialdemokraternas sätt att förneka sitt förflutna och skylla på andra för beslut de själva fattat är något helt annat. Det är en form av historierevisionism som hotar själva tilliten till demokratin.
Under flyktingkrisen 2014–2015 tog Sverige emot flest asylsökande per capita i hela EU. Stefan Löfven deklarerade att hans Europa ”bygger inga murar” och partiet bar ansvaret för den öppna politiken. När konsekvenserna – segregation, integrationsmisslyckanden och ökad kriminalitet – blev uppenbara svängde partiet tvärt. I kongressdokument talar man nu om en ”stram” migrationspolitik, omskriven till ”human och solidarisk” för att dölja omsvängningen.