Varje gång Magdalena Andersson uppenbarar sig i tv sker något märkligt i kroppen: en sammandragning djupt i magen. Det är inte hennes politiska hållningar som framkallar reaktionen – i flera av dagens centrala frågor ligger Socialdemokraternas linje förbluffande nära Tidöpartiernas. Obehaget kommer i stället av något mer subtilt, men desto mer påtagligt: en uthållig vilja som tycks sträva efter att förvränga verkligheten, tills den passar syftet för stunden.

Det har blivit en sorts politisk Pavlov-effekt. Precis som hundarna som började utsöndra saliv vid ljudet av en klocka, oavsett matens närvaro, har Anderssons återkommande och tillrättalagda utspel skapat en reflex av misstro. Det handlar inte om mänskliga misstag eller sporadiska felbedömningar. Det är ett mönster, en metod, en praktik där språket används som dimridå, snarare än som verktyg för klarhet.

Ett av de tydligaste exemplen är hennes hantering av utrikesminister Maria Malmer Stenergards reaktion på den olovliga demonstrationen utanför Hillelskolan i Stockholm i september 2025. Stenergard kritiserade demonstranterna – vuxna människor som omringade en skola full av barn i en tid av upptrappad antisemitism – och kallade dem för odjur. Andersson förvandlade detta till ett påstående om att Stenergard kallat judar för odjur. Det verkliga förhållandet – att kritiken gällde handlingen och situationen, inte demonstranternas etnicitet – försvann bakom en medvetet skapad illusion av rasism.