Politikerna gav sig ut på minerad mark när de i samband med lanseringen av kulturkanonen försökte definiera och presentera svensk kultur på ett övertygande sätt.
Initiativet väckte en sedan länge undertryckt diskussion om svensk kultur och identitet. Trots ett överflöd av aktuella nyhetshändelser pågår denna debatt fortfarande i olika former. Utsikterna till enighet förefaller små, då båda sidor i hög grad tycks tala förbi varandra. En central orsak är den begreppsförvirring som råder kring termen ”svensk”, där man ofta avser två fundamentalt skilda saker.
Ursprungligen syftade begreppet svensk på tillhörigheten till det distinkta folk som genom historien levt i regionen i norra Europa och som i dag utgör nationen Sverige. Begreppet har alltså traditionellt avsett en svensk etnicitet. Den politiska utvecklingen, präglad av liberalism och individualism, har emellertid banat väg för anspråk på en mer inkluderande identitet. Ambitionen har varit att ingen ska behöva utestängas från denna gemenskap mot sin vilja, vilket i sin tur öppnar för att inkludera såväl första- och andragenerationsinvandrare som, beroende på vilket parti man frågar, inkluderar även illegala invandrare.
