Sverige har ett problem som blir särskilt tydligt i valtider. När politiken skildras genom PR- och medielogik får väljarna svårt att urskilja en realistisk bild av verkligheten.
Inför det kommande valåret har en viss omorganisation skett inom riksdagspartierna, där Simona Mohamsson för Liberalerna och Anna-Karin Hatt för Centerpartiet har utsetts till nya partiledare. Det har spekulerats bland politiska analytiker huruvida dessa partiledarbyten så här långt har fått någon ”effekt” som skulle kunna tyda på att den nya frontfiguren är det som räddar partierna, vars siffror under en längre tid har balanserat runt riksdagsspärren.
Här kan man ana hur politiken i viss mån har reducerats till en PR-fråga, där fokus ligger på enskilda personligheter snarare än på substansen och meriterna i den förda politiken. Det är frestande att exploatera mänsklig psykologi i politiskt syfte, särskilt dragningen till idén om en stark personlighet som utmanar det orättfärdiga inom det tröga och ofullkomliga systemet – en dragning som finns bland väljare både till höger och vänster. Människor är onekligen långt mer relaterbara än en partistyrelse och dess politiska och ekonomiska sammanhang. Och just därför sammanfaller partiernas PR-strategier ofta med mediebranschens erfarenhet av vad som fångar publikens intresse.
