Det är inte en nyhet att den kriminella brottsligheten finansieras av skattemedel via kommuner och regioner, under tiden som polis och åklagare bekämpar brott. Det undergräver förtroendet för välfärdssystemen. Nu krävs hårdare kontroller, fler tillståndsprövningar och skärpt lagstiftning, skriver SD:s socialpolitiska talesperson Jessica Stegrud.
Ingen kan längre blunda för att organiserad brottslighet allt mer tränger in i offentligt finansierade verksamheter. Enligt en uppskattning från Ekobrottsmyndigheten omsätter den kriminella ekonomin mellan 100 och 150 miljarder kronor årligen och allt tyder på att problemen förvärras. En stor del handlar om välfärdskriminalitet, som numera är en av de främsta inkomstkällorna för kriminella nätverk. Inom personlig assistans drivs många bolag av kriminella aktörer. Man har kommit fram till att fyra av tio brukare har kommit i kontakt med assistenter som har kopplingar till, eller själva är en del av, kriminella nätverk. Vi ser även hur Sis- och HVB-hem kontrolleras av familjebaserade ligor. Därtill kommer rapporter om apotek, tandkliniker och äldreomsorg som infiltrerats. Ett särskilt groteskt exempel är hur skyddade boenden och avhopparverksamheter misstänks vara kopplade till organiserad brottslighet, utan att myndigheterna lyckas sätta stopp för det.
Denna utveckling påverkar hela samhället. Medan polis och åklagare bekämpar brott, finansieras delar av den kriminella ekonomin med skattemedel via kommuner och regioner. Det undergräver förtroendet för välfärdssystemen och i förlängningen för samhället som helhet. Konsekvensen blir också att enskilda medborgare får svårare att få den hjälp man har rätt till. Det mest anmärkningsvärda är att detta inte är en nyhet. Problemen har varit kända i över ett decennium. Redan 2017 presenterades en statlig utredning, ”Kvalificerad välfärdsbrottslighet”, där många av de brister vi nu ser identifierades, utan att det ledde till några kraftfulla åtgärder. En obekväm men nödvändig insikt är att en betydande del av välfärdsbrottsligheten utgår från etniska nätverk. Det är ett direkt resultat av den ansvarslösa migrationspolitik som förts under lång tid. Problemet förvärras av att vårt välfärdssystem är lätt att utnyttja. Det krävs relativt lite för att starta företag inom vård, omsorg eller skola, och kontrollerna är bristfälliga. Här har både höger- och vänsterregeringar visat stor naivitet. Asylrelaterad migration har lett till etnisk segregation, bidragsberoende, hedersförtryck och kriminalitet som går i arv. I dag ser vi dessutom hur samma nätverk som lever på dessa strukturer tar över välfärdens institutioner inifrån. Problemet är inte i första hand brist på kompetens, utan brist på lojalitet.
Det tog lång tid att hamna här och det kommer att ta tid att ta oss ur det.
Vi ser exempel på personer med utbildning och försörjningsmöjligheter som ändå väljer att utnyttja systemet av ren girighet. Kommunanställda fungerar ibland som ”möjliggörare” åt nätverken. Enligt Brå är det ofta fråga om släktskap eller vänskapsband. Den kriminella infiltrationen når även advokatbyråer, mäklarfirmor och andra branscher. Den tidigare S-ledda regeringen blundade för problemet. Ett exempel är att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) saknar tillgång till brottsregister och därför inte kan göra tillräckliga bakgrundskontroller vid tillståndsprövningar. Det är ett uppenbart systemfel som borde ha rättats till för länge sedan. Men förändring är på gång och sedan Tidöregeringen tillträdde har viktiga steg tagits. Tillsynen över socialtjänsten ses över, informationsutbytet mellan myndigheter förbättras, kontrollen över tandvård och apotek skärps. Sverigedemokraterna driver dessutom på för att göra personlig assistans till ett statligt ansvar, vilket skulle försvåra för lokala aktörer att påverka besluten. Men allt detta är i farozonen vid ett regeringsskifte 2026. De rödgröna partierna har gång på gång visat ovilja att erkänna problemen och än mindre lösa dem.
Svensk välfärd bygger på ett tyst överenskommet samhällskontrakt, det vill säga att våra skattepengar ska gå till vård, skola och omsorg och inte till att göda organiserad brottslighet. För att återupprätta detta kontrakt krävs hårdare kontroller, fler tillståndsprövningar och skärpt lagstiftning. Men det handlar också om tillit och samhörighet. Den som inte känner samhörighet med samhället är mer benägen att vilja utnyttja det. Förr ansågs det skamligt att leva på samhällets bekostnad. I dag ser vi hur tilliten minskar i takt med den etniska splittringen. Det tog lång tid att hamna här och det kommer att ta tid att ta oss ur det. Men givet lägets allvar har vi inte råd att låta bli att försöka.
Jessica Stegrud (SD)
Socialpolitisk talesperson
