Den lilla konsertsalen i museet hos Stiftelsen Musikkulturens Främjande i Stockholm var nästan fullsatt med en publik på cirka 50 åhörare, vilket är ungefär vad det tonsvaga instrumentet klavikordet kan klara av att fylla upp rent klangmässigt.

En kulturell oas i vår tid är Stiftelsen Musikkulturens Främjande och dess samlingar av instrument, manuskript, brev och bilder. I detta musikhistoriska museum ges några gånger varje år konserter med hög tidstrogen musikalisk och kulturell nivå. En sådan konsert ägde rum tisdagen den 3 juni, där musik, sällan framförd i vår tid, klingade med ljuvliga och mjuka klanger från de båda instrumenten klavikord och cembalo. Den franske musikern Arnaud de Pasquale gav oss ett prov på hur dessa historiska instrument kan ge oss en unik klanglig upplevelse.

Konserten inleddes på klavikord med sonata i d-moll av Carl Philipp Emanuel Bach (1714–1778). Med hjälp av klavikordets milda klang förde solisten med kunnig hand oss in i musikens förtrollande värld. Instrumentet byggdes år 1808 av den svenske klavikordinstrumentmakaren Per Lindholm. Den dramatiska musiken komponerad av C. P. E. Bach hade i det här fallet kanske vunnit på att framföras på en cembalo, där dramatiken hade kunnat förhöjas, även om Bach var känd som mästare på just  klavikord. Men verket klingade på detta sätt lite mjukare och med en högre sensitivitet.