I ”Filosofi för barn” ges en kreativ ingång till filosofihistorien för barn i åldrarna 9 till 12 år. Även om boken många gånger är rolig, näpen och tankeväckande, riskerar barnet att lämnas ensam med frågor som det ännu inte är redo för.

Filosofen och barnet förenas i en fråga: ”Varför då?” Ofta inte av något praktiskt skäl, utan för att nyfikenheten är ett självändamål och frågetecknet är den vackraste symbolen. Detta släktskap, mellan vår nyfikenhet och vårt frågande, har Jonas Valdringer tagit fasta på i sin bok ”Filosofi för barn – om de stora tänkarna från antiken till idag”. Ett sjuttiotal filosofer berörs i boken, där det på vänstra sidan av varje uppslag finns en animerad bild av tänkaren och på den högra en beskrivning av dennes tänkande.

Vid första anblick reagerade jag på bokens form. Att barn har ett oförstört intresse för filosofi råder det inga tvivel om, men kan inte fokuset på filosoferna avskräcka många barn? Blir det inte som en lång uppräkning med gubbar och några tanter? Valdringer lyckas emellertid göra denna form lustfylld, inte minst genom anekdoter om filosofernas liv. Som att Thales ramlade ner i en brunn för att han samtidigt gick och tittade upp i stjärnhimlen. Och att Thomas av Aquino avfärdade en kvinna som ”försökte pussa honom” lär säkerligen resonera med barn, som ju ofta finner relationer med det motsatta könet pinsamma. Eller som när René Descartes är insnöad och då börjar tänka, vilket nog kan påminna om när barnet har ”tråkigt” och därför måste hitta på roliga lekar.