Statens Fastighetsverks (SFV) pågående försäljning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer strider mot myndighetens slogan ”Vi förvaltar historien om Sverige”. Försäljningarna medför att vårt gemensamma omistliga kulturarv riskerar att förvanskas och att tillgängligheten för allmänheten inte kan säkras för framtiden, skriver arkitekten Kristina Berglund.
Statens Fastighetsverk, SFV, har upprättat en lista på 37 kulturhistoriskt värdefulla objekt för avyttring – slott, kyrkor, ämbetsmannabyggnader, försvarsanläggningar, observatorier, ruiner, museer med mera. Av dessa är drygt 20 statliga byggnadsminnen. De statliga byggnadsminnena ska vittna om viktiga delar av Sveriges och den statliga förvaltningens historia. De är således utpekade efter noggranna analyser och bedömningar som vittnesbörd om den svenska historien. På SFV:s webbplats anges att SFV ”tar hand om och utvecklar våra gemensamma kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader. Hållbart och långsiktigt för kommande generationer”. Mot denna bakgrund är de planerade försäljningarna synnerligen anmärkningsvärda eftersom de står i direkt motsats till SFV:s uppdrag. Här följer tre exempel.
Salsta slott i Lena socken i Uppsala kommun blev statligt byggnadsminne 1993. Salsta slott har anor ända från 1300-talet som sätesgård. I början av 1500-talet intogs Salsta av Sten Stures fogdar varvid gården ”förstördes och lades i aska”. I början av 1600-talet uppfördes ett nytt stenhus i renässansstil, avbildat i ”Svecia Antiqua et Hodierna”. På 1670-talet uppfördes barockslottet med inspiration från det franska slottet Vaux-le-Vicomte. Salsta slott har således anor ända från medeltiden och är ett av de mest påkostade slotten från stormaktstidens Sverige. Slottet har magnifika välbevarade interiörer, bland annat ett slottskapell med bevarad inredning. Huvuddragen i slottsanläggningen är också bevarade – allén fram till slottet med byggnader på ömse sidor, ekonomibyggnader och bevarade torp.
Salsta slott speglar adelshistoria genom århundraden. Ägarlängden sedan 1300-talet upptar ätterna And, Sparre, Oxenstierna, Bielke, Brahe och von Essen. Många av slottsägarna fick framträdande roller i olika skeden av Sveriges rikes historia, bland annat Bengt Jönsson Oxenstierna som tillhörde den innersta kretsen av ”rikets män”. Den legendariske fältherren Nils Bielke, som byggde Salsta slott, var en av den tidens mest ryktbara personer i stormaktstidens Sverige. År 1676 gjorde han en stor insats inom Livregementet till häst som ledde till seger i slaget vid Lund, då Skåne räddades till Sverige. Karl XI lär ha yttrat att ”Den dagen dansade min krona på Bielkens värjspets”.
Ett raserat kulturarv kan aldrig återställas.
Slottet illustrerar således både materiella och immateriella kulturhistoriska värden genom de välbevarade byggnaderna och dess i många avseenden väl kända historia. Slottet har i dag en bred verksamhet som ger tillgänglighet till slottet för allmänheten. En försäljning av slottet skulle betyda att inredningen försvinner samt risk för förvanskning av de välbevarade interiörerna från olika tider och därmed skulle den historiska helheten gå förlorad.
Strandridaregården i Ljugarn på Gotland är ett statligt byggnadsminne sedan 1935.
Gården är välbevarad och motsvarar den noggranna typinstruktionen på 1700-talet. Gården innehåller även ett tullmuseum och ett fossilmuseum. Gården speglar den tid då statsanställda strandridare såg till att bevaka rikets östgräns och ta upp tull och förhindra smuggling. En bouppteckning från 1790 för en av strandridarna har utgjort underlag för möblering av gården med föremål från länsmuseet.
Gården förvaltas med stora ideella insatser av Föreningen Ljugarn. Föreningens syfte är att ”långsiktigt förvalta det kulturarv som anförtrotts föreningen, sprida kunskap därom samt göra det tillgängligt till nytta och glädje för ortsbefolkning, sommarboende och besökare”. Gården är Gotlands enda bevarade strandridaregård som är öppen för allmänheten.
Föreningen Ljugarns ideella engagemang sedan många år för att värna och tillgängliggöra strandridaregården är en ovärderlig tillgång. En försäljning skulle betyda att gården kanske blir sommarbostad och att museerna samtidigt försvinner.
Viby by i Venngarn i Sigtuna kommun blev statligt byggnadsminne 1940. Viby by är en oskiftad så kallad klungby. Byn är en av de äldsta oskiftade byarna i landet och bevarad i stort sett som den såg ut för tvåhundra år sedan. Byn låg under Venngarns slott. Den beboddes av dagsverkstorpare. Samtliga gårdar i byn är bevarade. Många av gårdarna har ytterligare hus för skilda funktioner som fähus, lador, svinhus, stall och bodar. En försäljning av Viby by skulle sannolikt leda till avstyckningar och privatisering med följden att ett unikt kulturarv förvanskas.
Andra exempel är Mälsåkers barockslott och Tynnelsö slott med medeltida anor i Strängnäs, Göta hovrätt i Jönköping från 1600-talet som är en av landets äldsta ämbetsmannabyggnader, Araslövs gamla kyrka och Kungsstugan i Kristianstad, Igelbäckens masugn i Askersund som är en av få bevarade järnanläggningar i Bergslagen samt Brunneby kyrka i Motala som byggdes som gårdskyrka på 1200-talet.
Dessa exempel och de flesta av övriga objekt på avyttringslistan vittnar på olika sätt om Sveriges historia och rikets framväxt. Det är ytterst anmärkningsvärt att SFV överväger en försäljning av detta kulturarv av synnerligen högt både nationellt och lokalt intresse. Riksdagens beslut att anta det nationella miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö och det Arkitekturpolitiska målet innebär skydd för vårt byggda kulturarv och slår fast att det offentliga ska agera förebildligt. Försäljning av allmänägda kulturarv till privatpersoner innebär stor risk för förvanskning. Även om avtal kan träffas med den första ägaren om tillgänglighet för allmänheten finns det inga garantier för detta i framtiden. Avyttringarna strider inte bara mot SFV:s uppdrag utan också mot av riksdagen antagna mål för kulturpolitiken.
Ett raserat kulturarv kan aldrig återställas. Det gäller att för vår tid och kommande generationer värna om byggnader och miljöer som berättar om vår historia och se till att för kulturhistoriskt särskilt värdefulla objekt endast tilllåta ägarformer som för all framtid garanterar att förvanskning inte sker samt allmänhetens tillgång till dessa besöksmål. En uppmaning till SFV är därför att leva upp till sin devis att ”förvalta historien om Sverige” och värna vårt gemensamma omistliga kulturarv genom att stoppa försäljningarna.
Kristina Berglund
Arkitekt SAR/MSA Adjungerad styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen
