Världens språk är ohämmat promiskuösa, och tar varje tillfälle till intimt umgänge med varandra där både ord och annat utväxlas. Hur pass promiskuösa språkens talare är i dag låter jag vara osagt – men vår genetiska historia visar att monogami inte har varit huvudregeln i det förflutna.

När språk kommer i kontakt med varandra lånas gärna ord och uttryck mellan språken. Detta är välkänt och vardagligt, och syns i närtid på det stora antal engelska ord som har dykt upp i svenskan under min livstid, från wifi till cosplay. Men även grammatiken kan påverkas av intimt umgänge med andra språk. Reguljär svenska har en ordföljd som globalt är ganska ovanlig, med verbet på andra plats i huvudsatser. Det som kommer före verbet kan vara subjektet (Jag såg henne), men det kan också vara något annat som talaren vill lyfta fram (I går såg jag henne), ibland en hel fras (När jag kom till skolan såg jag henne), som knuffar bak subjektet. I förortssvenska har den grammatiska regeln bytts ut till följd av nära umgänge både med en mängd andra språk och med nybörjarsvenska. I orten är det helt normalt att säga I går jag såg henne. Detta tolkas lätt som rena språkfel, men bör snarare tolkas som grammatiklån.

Så här har språk nog alltid gjort. Något årtusende tillbaka kan vi spåra lånen, så att vi vet att engelska skirt är ett vikingatida lån från fornnordiskan. Men äldre lån kan vara svåra att spåra, liksom lån mellan språk som inte är lika väldokumenterade som de europeiska språken.