I Vita huset verkar besökare titt som tätt kunna stöta på Abraham Lincolns vålnad. Svenska kungar och statsmän har inte samma benägenhet att spöka. Hur kommer det sig? Och vem är det som står utanför mitt fönster?
Det är alltid trevligt att ha gäster på vårt lantställe. Mindre trevligt är om de vägrar återvända, vilket gäller tre av våra vänner. De har alla vid olika tillfällen sett ”vedgumman”, och blivit skrämda från vettet. Händelserna har alltid inträffat sent på kvällen, då de stått ensamma och råkat se ut genom fönstret i sitt rum, och plötsligt har de där utanför sett en liten krokig gumma som stirrar på dem. Att hon är framåtböjd beror på att hon har ett rejält lass med ved på ryggen. Två av betraktarna har stått som paralyserade inför anblicken, tills gumman sakta vänt sig om och stapplat i väg med sin börda. Den tredje började skrika så att han väckte hela huset, och när vi kom till hans rum var gumman borta, och för en stund verkade också vår väns vett ha försvunnit. I det fallet kan en lång middag, avslutad med brända drycker, ha bidragit till skräcken.
Men vem är då ”vedgumman”? Man får väl anta att hon ska räknas till gruppen ”spöken”. Jag har frågat runt, men ingen på bygden vet vem hon är, eller vem hon var när hon levde. Fast flera säger sig ha sett henne. Det måste vara sällsynt trist att vara spöke om ingen vet vem man var, så jag känner ett visst medlidande med den lilla tanten som tvingas vandra runt under sena kvällar och nätter med sin last. Andra spöken är mer kända. Den amerikanske presidenten Abraham Lincolns vålnad verkar vara fullt sysselsatt med att spatsera genom korridorerna i Vita huset, och många säger sig ha mött honom.









