Det talas mycket om hur många följare man har på sociala medier, men borde inte frågan i stället vara om det man har att säga är någonting värt att lyssna på? Epoch Times krönikör varnar för ett kulturliv där sken trumfar substans och kändisskap människan.

Jag har börjat misstänka att jag gjort saker i fel ordning. Jag utbildade mig, arbetade med barn i skolan i omkring tio år, läste om barns utveckling och KBT och samlade erfarenheter från hundratals möten med barn och vuxna. Sedan skrev jag den barnbok jag själv hade behövt som liten, en bok om barnen som inte alltid kan sätta ord på hur de mår: ”Maskrosbarnet Fröja”, en saga om ett barn som växer upp i motvind. Fröja bär en osynlig ryggsäck fylld med sådant barn ibland tar med sig genom skolans dörrar utan att någon ser det: oro, skam, ansvar och rädslan för vad som väntar hemma. Tanken med boken är att ett barn som inte vågar säga ”så här har jag det hemma” kanske i stället kan börja med: ”Jag känner som Fröja ibland.”

Efter omkring tio år inom skolan har jag sett hur barn berättar utan att egentligen berätta, som barnet som tar ett orimligt stort ansvar, eller eleven som läser av varje förändring i en vuxens ansikte. Eller barnet som blir oroligt när fredagen kommer, medan klasskamraterna i stället längtar efter helgen. Eller barnet som alla beskriver som ”så självständigt” utan att någon frågar varför det behövt bli det så tidigt. Det är de barnen jag vill prata om. Jag har därför börjat föreläsa för vuxna som möter barn. Ändå kommer frågan ibland: Har jag skrivit fel bok? Kanske borde jag ha skrivit ”Så får du honom att svara på Snap – tio steg till bättre självkänsla före högstadiet”, gärna med ett kapitel om hur en ikonisk garderob förändrar ditt liv. Sedan hade jag bara behövt bygga några hundratusen följare och vänta på samtalet från förlaget.