Att ha fantasi, det är både på gott och på ont. I barndomen bidrog den till att jag kunde ha spralliga, tokiga och kul idéer i våra lekar. Men på natten kunde den bidra till de hemskaste tankar och därmed rädsla och sömnlöshet.
Jag tror inte på spöken men är rädd för dem” yttrades av en engelsman för över hundra år sedan, och det uttalandet står sig gott än i dag. Logiken, den snusförnuftiga, talar emot förekomsten av dessa varelser, men när jag i min barndom blev skickad ner i den mörka källaren för att hämta något var den logiken som bortblåst. Jag minns fortfarande hur jag sprang uppför trappan med minst två trappsteg i taget.
Reminiscenser av denna upplevelse kan faktiskt leva kvar än i dag. Om jag går ner i källaren för att hämta en öl klockan tolv på natten kan jag titta på klockan och tänka: ”Huh, klockan är tolv prick!”











