Under många år har fiskarna i havet misstagit små bitar av plast för mat och ätit dem. Dessa ”mikroplaster” är ibland tunnare än ett människohår och finns nu i 85-90 procent av vissa fiskpopulationer, enligt forskarna, även om det är i relativt små kvantiteter. Frågan är vad detta har för konsekvenser för oss människor, som sedan äter fisken?

Richard Thompson, professor i marinbiologi på Plymouth University, som studerat plastavfallets effekter i havet under mer än 20 år, sade att de direkta skadorna från mikroplasterna på människan ännu inte är kända.

– Den vetenskapliga förståelsen av skadorna är i sin linda, sade Thompson.

Bakterien som äter plast nytt vapen mot nedskräpning

2014 köpte forskare dussintals fiskar från marknader i Kalifornien och Indonesien. En av tio av de kaliforniska fiskarna hade plaster i sig, liksom en av fyra från Indonesien. I en studie från förra månaden löd prognosen att det 2050 kommer att finnas mer plast än fiskar i världshaven.

Forskarna undersöker nu de skadliga effekterna från kemiska tillsatser i platserna, och vad som händer när de läcker ut. Det gäller tungmetaller (kopplade till skador på njurar, lungor och hjärna), bisfenol A (kopplat till hjärnskador och beteendestörningar hos barn), och ftalater (kopplade till störning i utvecklingen av manliga drag hos pojkar).

Forskarna upptäckte också att mikroplaster fungerar som svampar, och absorberar kemiska föroreningar som redan finns i vattnet. Ett exempel är bekämpningsmedlet DDT, som skadar reproduktionssystemen och är förbjudet i många länder sedan länge, men som fortfarande används i vissa länder, till exempel Kina.

Omfattningen av skadorna som dessa kemiska tillsatser kan orsaka på fiskar, ekosystem och människor är okänd. Det finns många olika typer av platser i olika storlekar, med en uppsjö av olika tillsatser och absorberade föroreningar.

– Det är en ganska komplicerad sak att försöka reda ut, sade Thompson .

Dessutom behöver forskarna vanligtvis en kontrollgrupp för att mäta hälsoeffekterna av något. I det här fallet blir det allt svårare att hitta en tillräckligt stor grupp av människor som inte redan utsatts för plastföroreningar.

Thompson sade att man inte bör hoppas på vetenskapliga bevis för att plastföroreningar skadar människors hälsa på populationsnivå. Människor utsätts för så många andra faktorer i miljön ”att det att isolera effekten av just plaster, för att inte tala om mikroplaster, kommer att vara nästan omöjligt”, sade han.

En av de främsta auktoriteterna på kemiska föroreningar är Rolf Halden, professor vid Arizona State University (ASU) och chef för Biodesign Institute’s Center for Environmental Security. Halden studerar exakt var de kemikalier som finns i plastföroreningarna hamnar.

Mer plast än fisk i haven år 2050 spår ny rapport

Forskningen har fortfarande långt kvar, men vi börjar få en bra uppfattning om problemets omfattning, sade Charles Rolsky, forskare på ASU och medlem i Haldens forskningsteam.

Rolsky sade att de redan kända effekterna på djur och ekosystem kan ge en antydan om effekterna på människor.

– Vi har ännu inte kunnat göra en massiv koppling mellan dem och oss, men vi ser det på liten skala, sade han.

Och eftersom plasterna finns överallt skulle också en mindre mängd bevis som påvisar skadliga effekter signalera ett enormt problem.

– Det okända är i det här fallet verkligt skräckinjagande, sade Rolsky.

2013 gav forskare medaka-fiskar mat som innehöll mikroplaster insamlade från den marina miljön. En del av fiskarna utvecklade organskador och symptom på leverskador.

En effekt var dock mest påfallande – fisken svalt. Plasterna i deras magar gjorde att de kände sig mätta, vilket ledde till undernäring.

Detta kan hindra reproduktionen. Åtminstone är effekten på havssköldpaddor sådan. När de äter plast blir de undernärda, vilket gör att de reproducerar sig mindre eller inte alls, sade Wallace J. Nichols, en marinbiolog som har studerat havssköldpaddor i ungefär 25 år.

Hur mycket plast?

”Den bästa forskningen som finns tillgänglig för närvarande” uppskattar att det finns mer än 165 miljoner ton plast i haven idag, enligt en artikel från World Economic Forum som släpptes i januari. Det är vikten av över 3 500 Titanic-skepp. Och vi människor har adderat mer än nio miljoner ton – ungefär 190 Titanic-skepp – varje år.

Giraff dog med 20 kilo plast i magen

Med tanke på att användningen av plast förväntas fördubblas de kommande 20 åren kommer det att finnas ett ton plast för varje ton fisk i haven 2050, förutspås det i rapporten.

Mellan 102 000 ton och 260 000 ton plastskräp flöt omkring i havet 2014, enligt en studie som publicerades i Environmental Research Letters. Plasten finns på stränderna i alla bebodda världsdelar, och även i avlägsna områden och Arktis.

Mikroplaster kan vara så små att de passerar rakt igenom reningsverken. Och eftersom mikroplaster kan absorbera kemikalier kan de även hindra reningsverk från att avlägsna farliga kemikalier från vattnet.

Något som gör det hela värre är att reningsverken också använder kemikalier, som klor, för att rena vattnet. Mikroplaster kan absorbera de här kemikalierna och föra med sig dem ut ur reningsverken.

Djupt ner i hålet

I en studie från World Economic Forum föreslås att man för att lösa problemet med mikroplasterna ska fokusera på plastförpackningar, som utgör mer än en fjärdedel av all plast som produceras och en stor andel av nedskräpningen. Det mesta av det är engångsförpackningar.

Studieförfattarna argumenterar för att skapa plaster som kan återanvändas till den grad att de ”aldrig blir avfall”. Men de medger också att det inte är möjligt med dagens teknik.

Författarna medger att det är osannolikt att konsumenterna drastiskt kommer att minska sin användning av plastförpackningar, men föreslår ändå att folk ska försöka. Några exempel kan vara att ta med sin egen väska till mataffären, eller nyttja återanvändbara muggar till morgonkaffet.

Men att lägga ansvaret på konsumenterna snarare än på tillverkarna är samma sak som att parkera ambulansen nedanför ett stup. Och bristen på direkta bevis för att plaster skadar människor kan göra det svårt att införa regler .

Föroreningsproblematiken beror delvis på otillräcklig infrastruktur för att hantera plastavfall. Omkring en tredjedel av alla plastförpackningar som tillverkas blir varken förbrända, återvunna eller skickade till soptippar när de slängts. De passerar bara förbi infrastrukturen och hamnar i hav, jord eller vattendrag.

”Även i de bästa nuvarande scenarierna för förbättrad infrastruktur skulle läckaget bara stabiliseras, inte elimineras”, menar författarna.

Författarna uttrycker också sin skepsis mot nuvarande biologiskt nedbrytbara plaster, och menar att de ”sällan motsvarar” de avfallsfria förväntningarna eftersom de ”normalt bara är komposterbara under kontrollerade förhållanden”.

För att tackla problemet skulle det krävas globalt samarbete mellan plastindustrier, stater, lagstiftare och ideella organisationer, konstaterar författarna.

Än så länge finns det inga tecken på att det skulle hända.

I USA antogs förra året en lag som förbjöd mikroplastkulor i kosmetiska produkter – pyttesmå plastbitar som till exempel används för för exfoliering av hud. Men det berör bara en liten andel av platsföroreningarna, åtminstone baserat på Thompsons bedömning av användningen av mikrokulor i Storbritannien.

Bohuskusten skräpigast i norra Europa

Städning av haven

2012 ställde 18-årige Boyan Slat en skarpsinnig fråga: varför ska vi aktivt fiska efter plastskräp när havsströmmarna kan föra det till oss?

Under en TEDx-föreläsning som fick stor spridning presenterade Slat ett koncept för flytande barriärer som filtrerar bort plastavfall på havsytan när vattnet naturligt passerar igenom dem.

Slat startade 2013 stiftelsen The Ocean Cleanup, och i juni i år placerade man ut en 100 meter lång prototyp av uppfinningen i Nordsjön, drygt 20 kilometer utanför Nederländernas kust.

Den slutliga barriären, mer än 100 kilometer lång, kommer att läggas ut 2020. Projektet bedömer att barriären kommer att hjälpa till att få bort minst 80 000 ton plastavfall under 10 år – alltså 8 000 ton per år.

Som jämförelse krävdes det 800 000 volontärer för att få bort 9 000 ton skräp från stränderna och vattendragen runt om i världen förra året, enligt en rapport från Oceans Conservancy. Den vanligaste typen av skräp var plast

Slats uppfinning är det mest effektiva tillgängliga sättet att motverka plastföroreningar, uppger en representant för projektet i ett mejl. Det är dock ett högt pris. Projektet kommer att kosta uppskattningsvis 3 miljarder kronor under 10 år – runt 38 000 kronor per ton plast.

Det innebär att det skulle kosta omkring 340 miljarder kronor per år att avlägsna de 9 miljoner ton plast vi för närvarande släpper ut i havet varje år. Och då tas inte ökningen i plastproduktionen med i beräkningen. Eller de 165 miljoner ton plast som redan finns i haven. Det skulle kosta ytterligare över sex biljoner kronor att rensa upp.

Och då antas att The Ocean Cleanup kan fånga upp all plast – vilket inte går. I förstudien till projektet sägs det att barriären missar ungefär 20 procent av skräpet, delvis på grund av att den bara är drygt tre meter djup.

Den kan heller inte fånga upp partiklar mindre än två centimeter, vilket betyder att mikroplasterna inte tas upp. Dock kan de större bitarna fångas upp innan de blir till mikropartiklar.

Men redan 2014 fanns det 102 000 till 260 000 ton mikroplaster i haven. Hur mycket mer kommer det att finnas innan The Ocean Cleanup startar? Dessutom har projektet inga konkreta planer efter 2020, och inte heller några löften om miljardbidrag från stater eller företag.

Slat liknade plastproblemen vid en tickande bomb. Frågan är när den kommer den att explodera. Eller har den redan gjort det?