Peter Handkes senaste bok ”Den sista gästens ballad” finns nu i svensk översättning av Jesper Festin. Med inspiration från en familjetragedi tecknar Handke, lika säkert som mångordigt, ett porträtt av en vilsen och alienerad människa.
För den som har läst Peter Handkes Nobelföreläsning är handlingen i ”Den sista gästens ballad” bekant: När Handkes morbror Hans stupade i andra världskriget, fick den äldre brodern Gregor i uppgift att underrätta familjen om det inträffade, men han lät bli. Det var först när Gregor – som också deltog i kriget – gav sig av från sin permission som han berättade för sin syster om deras brors frånfälle.
Upplägget och brödernas namn går igen i ”Den sista gästens ballad”, men det är inte en berättelse om krig, och det är knappt man vill kalla det för en berättelse. Snarare har vi ett fristående författande framför oss, där meningarna tycks vara utan slut medan skeendena obemärkt rusar förbi.