Midsommarfirandet är över för i år. Kan vi förvänta oss att det kommer igen nästa år? Kulturchefen tycker sig se att firandet intensifierats under senare år, men också att motståndet mot denna glädjens och ljusets dag ökat.
En vän gör mig uppmärksam på en film om midsommarfirandet i Leksand som finns att se på Facebook. Midsommar i de trakterna i Dalarna är kyrkbåtar, spelmän, ringdans och folkdräkter – en folklig fest, som efter några decennier av minskande popularitet åter tycks blomstra. På sjuttiotalet kunde köerna in till firandet bli flera mil långa. Tid fanns att sälja läsk och folköl från gårdens köksfönster till törstiga raggare i färggranna amerikanska bilar i den stekande solen. Varje by med någon självaktning har än i dag sin egen midsommarstång, men firandet inne i Leksand, sedan 1939 i den så kallade Gropen, drar naturligt nog flest besökare (från hela världen, dessutom). Ett ”epicentrum för midsommarfirandet”, säger kommunens kulturchef.
Filmen om midsommarfirandet i Leksand visar tusentals människor dansande runt en enorm midsommarstång (ett tiotal meter hög). Musikerna spelar på sina fioler och nyckelharpor, och folk skrattar, ler och skuttar omkring till tonerna av ”Små grodorna”. En glädjens fest, i en gemensam sång och dans över generationerna. Jag tar del av människors kommentarer till filmen. En flod av sådana. Karin skriver: ”Fattar inte att folk vill trängas så”, och Åsa instämmer: ”Då är vi två. Skönast att vara hemma och ta det lugnt.” Ingela lägger till: ”Ja, tänk om ett litet barn, en 4-åring t.ex., försvinner i den mängden?” Thomas får ångest: ”Jag fick ångest bara av att se det där klippet.” Erik blir upprörd: ”Förstår inte hur folk kan åka till något dylikt för att fjanta runt en midsommarstång.” Och Lena skriver: ”Jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt mardrömsscenario än att vara med på något sådant.” Bengt, i sin tur: ”Jag har inte sedan jag var barn varit med på något sådant och idag är jag 66 år. Det är lika pinsamt varje gång jag ser vuxna människor leka grodor.” Jesper utropar: ”Vilket spektakel!” Och Gunilla ställer en fråga: ”När jag var liten så dansade barnen små grodorna, vad gör alla vuxna där och är i vägen?” ”Obehagligt”, skriver Leif. Allt detta är förstås skåpmat för den som följer sociala medier eller lyssnar på hur folk i största allmänhet kan låta – negativiteten är legio. Till en del är den givetvis förklarlig – världen har på många sätt blivit en alltmer främmande och skrämmande plats, och vårt eget land har bara på några decennier på många sätt förvandlats till oigenkännlighet. Men somligt envisas tydligen med att leva vidare, som midsommarfirandet, och är en nagel i ögat för många. Dans! Gemenskap! Traditioner! Hugaligen!
