En av de absolut viktigaste frågorna för Sveriges medborgare och företag är det tyst om i valrörelsen. Frågorna som bör ställas av oss väljare är: Ska svensk el i första hand vara en nationell strategisk resurs? Eller ska den ses som en del av en gemensam europeisk marknad? Eller finns det något mellanting mellan de nationella behoven och EU:s krav på att inordna den svenska elproduktionen till förmån för hela unionen?
Sverige var först med att avreglera sin elmarknad, och sedan dess har EU:s intressen gått före elkonsumenternas. Den förändring vi upplevt är omvälvande. Den billiga el som var Sveriges blodomlopp, som byggde landets näringsliv starkt genom konkurrenskraft, som gjorde medborgarna trygga genom billig och säker el, har i decennier raserats och skapat polarisering och elfattigdom.
Det här är en problematik som inte handlar om några krav på att lämna EU, utan framför allt om behovet av att väljarna ställer krav på politikerna att också värna den nationella tryggheten. Svenska politiker i EU är generellt sett en sorglig historia. De blev genom EU-medlemskapet så imponerade av att få sitta med vid borden i Bryssel att de glömde sin egen befolkning. Bäst i klassen-syndromet är en bra diagnos på våra politikers tafatta handlande när det gäller att värna landets intressen. En av de mest brännande frågorna i valrörelsen handlar om kärnkraftens uppbyggnad. De största partierna är överens om att den behövs, Miljöpartiet och Centern vill ha mer vindkraft. Varför har vi denna debatt? Vi har faktiskt ett överskott av el, som vi säljer till bland annat Tyskland.
