Trots att jag har bevakat politik i årtionden skaver det att lyssna på de politiska debatterna; i går var det regeringens budget som debatterades. Socialdemokraternas kritik av regeringen är hård. Mikael Damberg (S) hävdade att vi har en svag finansminister och en ansvarslös finansminister. Han stämplade budgeten som den sämsta sedan 90-talskrisen. Vi är många som känner igen den socialdemokratiska retoriken. Allt är fel, ingenting är rätt.
Självklart ska politiska debatter visa på skillnaderna i politiken, och lika självklart är att retoriken kan vara tuff. Vi har de senaste decennierna blivit vana vid att problem förenklas, konflikter blir retoriska och att lösningar inte känns konkreta. Budgetdebatten kan ses som ett exempel på hur en politisk konflikt i en demokrati riskerar att förskjutas från sakfrågor till en mer renodlad maktstrid om förtroende och politisk legitimitet. Debatten blir en återkommande positionering där partierna upprepar etablerade argument snarare än utvecklar nya lösningar. I stället för att primärt handla om konkreta avvägningar kring ekonomisk politik, såsom arbetsmarknadsåtgärder, skattenivåer eller välfärdens omfattning, kretsar debatten kring vem som framstår som mest ansvarstagande. Fokus flyttas från sakpolitiska problemlösningar till en kamp om tolkningsföreträde och förtroende hos väljarna. Alltså en kamp om makten i stället för en kamp om lösningarna på samhällsproblemen. Det kan i sin tur få konsekvenser för hur politiken uppfattas. Särskilt i ett läge som detta, när hela världsekonomin och säkerheten är i gungning.
